Att läsa Psaltaren med Kristus som tolkningsnyckel.
Det finns en utmaning i Jesu samtal med Emmausvandrarna. I denna andra artikel om att se Jesus i Psaltaren kan vi börja med att påminna oss om den:
Detta är vad jag sade till er när jag ännu var hos er, att allt måste uppfyllas som står skrivet om mig i Moses lag, hos profeterna och i psalmerna. Sedan öppnade han deras sinnen så att de kunde förstå skrifterna. – Lukas 24:44-45, B2000
Innan vi har fått våra sinnen öppnade så att vi ser Jesus Kristus i skrifterna så har vi inte förstått dem! Och det tycks inte bara ske genom ett studium, utan kommer som en gåva. Jag ska strax tala om tolkning, om metod och intellektuell hederlighet, men det är av underordnad betydelse. Jesus själv måste med sin Ande öppna oss så vi kan ta emot sanningarna om Sanningen. Det kommer kanske vara mycket nytt som du läser i den här artikeln, så läs den nyfiket och prövande, men helst av allt också bedjande.
En tredje väg för tolkningen av Gamla testamentet
När vi läser citat från Gamla Testamentet i det Nya finns det två diken att undvika. Det första är att läsa som om GT – inklusive Psaltaren – innehåller en uppsättning exakta förutsägelser – ”proof texts”, bevis. Skeptiker, inklusive skeptiska bibelforskare, påtalar ofta att den sortens läsning är oerhört godtycklig. Och alla som lär sig exegetiska metoder får det inpräntat i sig att Bibelns texter ska förstås i sin kontext! Det verkar ju inte stämma med NT:s sätt att använda GT. Därmed hamnar man lätt i det andra diket, den rent historiska reduktionismen, att (i vårt fall) psalmtexternas ursprungliga betydelse är den enda godkända.
Mellan dessa ytterligheter vill jag föreslå en tredje väg. Men det är inte jag som sett den först. Tvärtom vilar det jag nu säger på många noggranna exegeters arbete och jag hoppas kunna göra dem rättvisa. (Det blir lite name-dropping, ursäkta!) Min huvudtes är denna:
Nya testamentets författare behandlade inte Psaltaren som lösryckta bevistexter, utan som en del av en sammanhängande berättelse som når sin fulla innebörd i Kristus.
Kopplingarna från Psaltaren till NT sker på flera sätt. Bland annat:
- Genom figurativ läsning. Richard B. Hays är en guide för detta.
- Genom narrativ uppfyllelse (N. T. Wright.)
Detta innebär att psalmerna inte främst läses som kodade utsagor om framtiden, utan som texter vars djupaste mening blir synlig när Guds handlande når sin kulmen i Kristus. Vi ser sällan exakta förutsägelser om Messias, men de målar bilder av honom, hans verk och seger. Och dessa bilder är infogade i en stor berättelse om Guds verk genom historien.
Psalmerna är inte profetior i snäv mening
När vi tolkar psaltarorden som citeras i NT som snävt tolkade profetiska påståenden hamnar vi alltså snett och tvingas att antingen försvara dem med komplicerade (långsökta enligt kritikerna) argument eller förkasta dem – och beskylla den uppståndne Jesus för att ha haft fel, liksom apostlarna och hela den tidiga kristna kyrkan.
Men om psalmerna inte skrevs som kodade förutsägelser om Jesus utan sjöngs om kungen, i templet och i nöd och fest, behöver kopplingen till Kristus inte gå förbi den ursprungliga betydelsen. Den går genom den!
Hur är då psalmerna uppfyllda i Kristus? Det finns två premisser som sambandet mellan psalmerna och Jesus vilar på. Den första är förhållandet mellan psalmisten och Jesus. Den som talar i många av psalmerna är den davidiske kungen. Vidare står den davidiske kungen ofta i psalmens fokus. — Han regerar därför att Gud har insatt honom som härskare. Detta gäller särskilt David, med vilken Gud slöt ett särskilt förbund (2 Sam 7).
—
När vi vänder oss till Nya testamentet ser vi uppfyllelsen av det löfte i det davidiska förbundet som säger att en Davids son ska sitta för evigt på tronen.
—
Dessutom föregrips Jesus i Psaltaren därför att han är Guds Son.
— Longman & Dillard, An Introduction to the Old Testament, 262–263, min översättning.
I själva verket är det alltså precis tvärtom vad skeptikerna säger om kontexten. Det är kontexten som ger oss kraften i citaten.
Psalm 2 är ett tydligt exempel på det förstnämnda. Det var från början en tronbestigningspsalm, att sjunga vid insättandet av en ny kung. Men det vi ser när den används i NT är att den tillämpas på Jesus. Men det är inte en annan innebörd än vad psalmen redan har, utan det är något mer. Löftet uppfylldes inte fullt ut under gammaltestamentlig tid, och denna brist på uppfyllelse i sin närtid blir ett tomrum som Kristus fyller.
Anknytning till en påbörjad rörelse
Att läsa Psaltaren som laddad med ett eskatologiskt davidstema var inte en helt ny tanke som uppfanns av de första kristna. (Eskatologi är läran om de yttersta tingen.) Larry Hurtado skriver:
Bruket av psalmerna i Nya testamentet återspeglar utvecklingslinjer i den judiska traditionen under andra templets tid, som den tidiga Jesusrörelsen uppstod inom, särskilt synen på psalmerna som skrift, ’davidiseringen’ av en psalm-’bok’ och uppfattningen att David var utrustad med profetisk inspiration.
— Hurtado, ”Early Christological Interpretation of the Messianic Psalms”, Salmanticensis 64 (2017): 73
Även psalmer som inte uttryckligen nämner David lästes som att de handlade om honom. Detta går igen i Apostlagärningarna 4:25, som tillskriver Psalm 2 till David, ”genom Helig Ande”, trots att han aldrig nämns i psalmen.
Den kristologiska läsningen är inte en kristen ”kidnappning” av judiska texter. Den är en utveckling inom en redan pågående judisk tolkningspraxis.
Kristushändelsen som tolkningsnyckel
Samtidigt som Messias beskrivs som förutsagd kallas evangeliet om vad han gjort genom att komma till jorden, leva, predika, bota, lida, dö och uppstå som en hemlighet (1 Kor 2, etc.) Vi lever alltså med de balanserande sanningarna att Messias var förutsagd men ändå gåtfull, ett profeterat mysterium. Det var först i efterhand som det gick att se det som funnits framför ögonen hela tiden. Det krävdes något ögonöppnande – som Jesu uppståndelse! Hurtado skriver, angående hur Psaltaren 110 blev det mest citerade ordet ifrån hela GT:
En sådan övertygelse [att psalmen talar om den uppståndne och upphöjde Kristus] uppstod troligen inte från att [bara] läsa psalm 110, utan från kraftfulla upplevelser som förmedlade den uppståndne och upphöjde Kristus.
Dessa innovativa tolkningar… är resultat av kraftfulla upplevelser med uppenbarande kraft, som drev de första som trodde till sina Skrifter för att förstå vad de uppfattade som dramatiska eskatologiska händelser… I ljuset av dessa händelserna och de övertygelser som de skapade, så formligen hoppade Psalmerna upp från sidorna.
— Hurtado, ”Early Christological Interpretation”, 97
Ett annat sätt att formulera detta gavs av B. B. Warfield, som utvecklas av Benjamin Gladd. GT är inte ett tomt skal, eller en ofärdig byggnad, utan ett rum fyllt med möbler. Dessa möbler representerar Guds uppenbarelse, hans löften, de typologiska mönstren och den messianska förväntan. Problemet är inte att möblerna (innehållet) saknas, utan att ”ljuset är släckt”. Innan Kristus-händelsen fanns det kanske bara ett och annat tänt ljus eller en nattlampa som lät läsaren ana vissa former – man kunde ana att det fanns en soffa eller en TV, men man såg inte helheten eller hur sakerna hängde ihop.
I Nya testamentet har någon tryckt på ljusknappen! Ljuset tänds genom Kristi ankomst, död och uppståndelse, men rummet förändras inte och inga nya möbler bärs in. I stället blir allt som redan fanns där synligt i sin fulla klarhet.
”Mer, inte annorlunda” — både kontinuitet och överraskning
När vi läser Psaltaren kristologiskt sker det alltså i kontinuitet — psalmernas ursprungliga mening bevaras, men utvidgas och fullbordas. Och det sker i diskontinuitet, denna fullbordan skedde på ett överraskande sätt. Petrus sätt att använda Psalm 16 på pingstdagen är ett exempel. Den måste enligt Petrus handla om någon mer än David själv.
Därmed blir den davidiske kungens tron en kosmisk tron; döden, som psalmisten bad att slippa, besegras slutgiltigt genom att Kristus går igenom den. Detta är inte psalmens egen uttalade prognos — det är Guds svar på psalmens längtan, ett svar som går längre än frågan.
Att läsa Psaltaren kristologiskt är alltså inte att vara illojal mot texten. Texterna har inte muterats till oigenkännlighet, men de har vuxit från sticklingar till stora träd. Denna tanke formulerades redan av kyrkofaderns Vincent av Lerins på fyrahundratalet. Han skrev:
Må då förståelsen, kunskapen och visheten växa och gå kraftigt framåt … men endast inom sitt eget slag, nämligen i samma lära, i samma mening och samma uppfattning.
—Commonitorium, 23
Den bönen vill jag be för mig själv och dig som läser detta – en gång till.
Källor
Bibelcitat är hämtade från Bibel 2000.
Gladd, Benjamin L. Intervju i The Remnant Radio, 2026, om CSB Connecting Scripture New Testament (Beale & Gladd, B&H, 2026). Warfield-liknelsen återges där.
Hays, Richard B. Echoes of Scripture in the Gospels. Waco, TX: Baylor University Press, 2016.
Hurtado, Larry W. ”Early Christological Interpretation of the Messianic Psalms.” Salmanticensis 64 (2017): 73–100.
Longman, Tremper III, och Raymond B. Dillard. An Introduction to the Old Testament. 2 uppl. Grand Rapids, MI: Zondervan, 2006.
Warfield, Benjamin B. ”The Biblical Doctrine of the Trinity.” I Biblical Doctrines. New York: Oxford University Press, 1929. (Omtryckt som del av The Works of Benjamin B. Warfield, band 2. Grand Rapids, MI: Baker, 2000.) Liknelsen om det möblerade men mörklagda rummet finns där.
Wright, N. T. The New Testament and the People of God. Minneapolis, MN: Fortress Press, 1992.
Vincent av Lerins. Commonitorium, kap. 23. Ca 434 e.Kr. Svensk översättning av artikelförfattaren (och Claude AI) från latinet.
