Vid sjätte timmen föll ett mörker över hela jorden och varade till nionde timmen. Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: “Eloi, Eloi, lema sabachtani?” (det betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?). (Markus 15:33–34)
Jesu rop på korset satte så starka spår att när evangelisterna Markus och Matteus skriver om Jesu död tar de med det både som Jesus ropade det och översatt till grekiska. Tillsammans med några få andra ord på hebreiska eller Jesu vardagsspråk, arameiska, har detta utrop blivit en del av den universella kristna församlingens vokabulär – abba, halleluja, marana ta, effata, talita koum. Detta var ord som gjorde djupt intryck och/eller fick en plats i urkyrkans böner.
Ska Jesu rop – med hög röst – ska det tolkas som ett uttryck för ångest eller är det en referens till Psalm 22? På Jesu tid fanns inga numreringar för Psaltaren eller någon annan bok i Tanakh (det vi kallar Gamla Testamentet). Därför anförde man texter genom att citera de första orden. Men det vi missar så som jag ställde frågan är att för en jude på Jesu tid var Psaltarens sånger använda så ofta att de satt i ryggmärgen och att uttrycka sina egna känslor med deras ord var vanligt. När Jesus kände ångest på korset var det närmast en instinkt att använda sig av denna psalm för att uttrycka den. Det var ångest och det var att hänvisa till en psalm.
Varför ber då Jesus just Psalm 22?
Protestpsalmer
Ungefär en tredjedel av Psaltaren är en märklig slags bön. Bedjaren protesterar mot Gud. Ofta kallar vi dessa psalmer för klagopsalmer, men David Davage konstaterar att det finns en viktig nyansskillnad mellan klagan och protest. Han skriver:
[Begreppet] klagopsalmer är fortfarande mest etablerat — Skillnaden är att protesten inte karaktäriseras av samma ömkan och uppgivenhet som klagan, utan bygger på en robust bekännelse av Gud som rättfärdig och därför grundas nödropet i kontrasten mellan denna sanning och den levda erfarenheten.1
Det finns flera olika saker som ryms i dessa protester:
- Sjukdom (6; 38; 41)
- Fiender har övertaget (3; 54; 55. 55 är särskilt stark. Den handlar om svek av en nära vän.)
- Nationell katastrof (44; 74; 79)
- Gudsfrånvaro och gudstystnad (13; 88)
Psalm 13 börjar på ett sätt som liknar Psalm 22:
Hur länge skall du glömma mig, Herre?
Hur länge skall du dölja ditt ansikte? (v. 2)
Tremper Longman III och Raymond B. Dillard skriver om denna typ av psalmer:
När Gud verkade vara långt borta och den bedjande upplevde nöd, var en klagopsalm på sin plats. När klagopsalmen besvarades svarade israeliten med en sång av tacksägelse. Walter Brueggemann (1984, 25–167) har på ett belysande sätt kategoriserat dessa tre genrer som sånger av fast, förlorad och förnyad förankring. —
Det mest skrämmande för psalmisten är kampen med Gud själv. Han känner sig övergiven av Gud mitt i sin förföljelse, sitt tvivel eller sin smärta: ”Jag äter aska som bröd och blandar min dryck med tårar, för din häftiga vredes skull, du som tog mig och kastade bort mig.” (Ps 102:11–12). Klagopsalmen är följaktligen lätt igenkännlig på sin stämning. Det är en sång av förlorad förankring, av övergivenhet, nöd, smärta och lidande. —
Ett vanligt drag i klagopsalmen är att den mot slutet vänder till lovsång… Omsvängningen från sorg till glädje i slutet av många klagopsalmer vittnar om att psalmisten visste att Gud är en Gud som besvarar böner.2
Psalm 22 är alltså ett exempel på den värsta upplevelsen – att vara övergiven av Gud – men också på att klagan vänds i lovsång. Och den är rikt kristologisk!
Läs gärna hela psalmen innan du fortsätter!
Psalm 22:s rörelser
Förlorad förankring
Psalmens första 21 verser (utöver den senare tillagda rubriken) är förlorad förankring: Gudsövergivenhet, social förnedring, kroppens sönderfall. Och här finns många konkreta paralleller med Jesu lidande:
- Hånskratt (v. 7–8) – Matt 27:39; Mark 15:29; Luk 23:35–36. Matteus och Markus beskriver explicit hur förbipasserande ”skakade på huvudet” som ett direkt eko av psalmens formulering.
- Hånet att Gud borde rädda honom (v. 9) – Matt 27:43 (och, lite mindre exakt, Luk 23:35).
- Törst (v. 16) – Jesus törstade på korset.3
- Kläderna delas upp och kastas lott om (v. 19) – Matt 27:35; Mark 15:24; Luk 23:34; Joh 19:23–24. Johannes skiljer på uppdelningen och lottkastningen åter med en explicit koppling till psalmen.
Vers 15 har sagts stämma med hur det upplevs att bli korsfäst. Fler paralleller har dragits, men de behöver vi inte gå in på för stunden. Det är inte bara detaljerna som är intressanta. Richard B. Hays påpekar att psalmen utgör den narrativa djupstrukturen för speciellt Markus skildring av korsfästelsen.4 Att alla utom Johannes låter kopplingen ske genom anspelning snarare än uttrycklig referens stärker detta intryck. Och jag ska återkomma till varför det är intressant.
Jag ser detta som en överraskande vändning av psalmens funktion. I sin grundform uttrycker den oförklarlig övergivenhet från Gud, men genom att den blir den narrativa nyckeln till Jesu korsfästelse fylls Jesu lidande med mening. Hans lidande får ett språk och ett sammanhang. Därför anar vi redan i evangeliernas skildring av lidandet att det inte är ett nederlag, även om vi behöver många fler bibeltexter för att kunna ta till oss den djupare betydelsen av det som sker.
Förnyad förankring
Det finns ingen förklaring varför i texten, men bönen om hjälp i vers 22 följs av en lovprisning, eller rättare sagt, ett löfte om lovprisning. Jag citerar Folkbibeln vars översättning följer den hebreiska texten närmare:
Jag ska förkunna ditt namn
för mina bröder,
mitt i församlingen
ska jag lovsjunga dig.
Här vänder psalmen. Den lidandes klagan har blivit hörd. Och den här versen återkommer också i Nya Testamentet, i Hebreerbrevet 2:
Ty när han, för vilken och genom vilken allting är till, ville föra många söner till härlighet, måste han låta honom som leder dem till frälsningen bli fullkomnad genom lidande. Han som helgar och de som blir helgade har ju alla samme fader, och därför blygs han inte för att kalla dem bröder då han säger: Jag skall förkunna ditt namn för mina bröder, i tempelskaran skall jag sjunga ditt lov, likaså: Jag vill sätta min lit till honom, och vidare: Se, här är jag och barnen som Gud har gett mig. (v. 10–13, De övriga verserna som citeras är Jesaja 8:17 och 18.)
Orden från psalm 22 uttalas här av den uppståndne och upphöjde Kristus. Vi ser både hur psalmens ord blivit en förutsägelse om Jesu triumf, men än mer hur det är en delad triumf. Den uppståndne lovsjunger bland sina bröder (ett ord som inkluderar systrar i grekiskan).
När Jesus ropar Psalm 22 på korset är det i lidandets vånda, men ingen som låter sitt lidande bli en klagande bön till Gud ber i total förtvivlan. Klagan bär på en ton av hopp – annars skulle den vara meningslös. Jesus får sitt bönesvar, men inte på långfredagen utan det inleds på påskdagen, fortsätter på tronbestigningsdagen och fullbordas vid hans återkomst.
Ingripandet dröjde, men det kom!
Kors och uppståndelse hänger ihop redan i psalmens struktur.
För oss innebär detta att Jesu död på korset – bland annat – kan ses som det ultimata deltagandet i all den mänskliga vånda som alla klagopsalmer tillsammans vittnar om. Jesus förlorar förankringen med oss, men just därigenom drar han in oss i den stora rörelsen från korsets plåga till uppståndelsens triumf. Jesus lider också för oss så att hans triumf över all destruktiv och nedbrytande ondska blir något som vi får bli delaktiga i – vilket vi kan ana som en försmak genom Anden här och nu, men kommer att uppleva i sin fullhet när vi uppstår tillsammans med honom – Jesu uppstod som den förste, vi får följa efter (1 Kor 15:20–23).
I nästa artikel ska vi se mer på hur Psaltaren beskriver Jesus som den sanna mänskligheten och hur skapelse och frälsning i honom får en gemensam riktning, för att i artikeln därpå gå in än djupare på Jesu upphöjelse.
P.S. Tolkningsram, inte detaljprofetia
Där hade jag kunnat avsluta min utläggning av Psalm 22. Jag vill dock göra ett tillägg som belyser vad jag skrev i den andra artikeln, om metod. När Bibel 2000 lanserades blev det mycket prat om vers 17b. Jag citerar några olika översättningar:
Händer och fötter är skrumpnade (B2000).
Mina händer och fötter hava de genomborrat (1917).
De har genomborratmina händer och fötter (SFB15).
They pierced my hands and my feet (KJV).
My hands and feet have shriveled (NRSV).
Problemet är att den hebreiska text som vi har att utgå från är obegriplig. Ordagrant står där ”som ett lejon är mina händer och mina fötter”. Jag har inte sett någon översättning på svenska eller engelska göra en strikt bokstavlig översättning av versen. I den grekiska översättningen som användes av den tidiga kyrkan står det ”göra en grop” (samma ord i Matt 25:18). Följer man den bokstavligt skulle alltså översättningen bli ”mina händer är urgröpta”.
Det vi har att göra med är ett troligt avskrivningsfel när texten har kopierats manuellt.5 Översättarna måste göra en intelligent gissning. De som översatt B2000 och NRSV – de brukar ligga nära varandra – har valt att utgå från ett ord i närliggande semitiska språk som det skulle kunna vara om man gjorde en ytterst liten förändring av hur linjen går i bokstäverna. Det hebreiska alfabetet är utformat så att en detalj kan vara det enda som skiljer två bokstäver åt.
Att tala om genomborrade händer och fötter gör kopplingen till korsfästelsen extra tydlig, men jag påstår att oavsett vilken översättning som kommer den ursprungliga ordalydelsen närmast så är detta en profetisk psalm om Jesu lidande. Den tanken står och faller inte med denna översättningsproblematik. Psalmen är något mer än en detaljerad checklista. Den är en tolkningsram. Den fungerar inte som en messiasprofetia genom att vara en ”proof text”. Ett sådant sätt att läsa den leder till just den sortens dilemman som jag beskrev i den andra artikeln.
Här finns det två diken. Det ena är att så betona psalmen som en messiasprofetia att den blir omöjlig att be. John Goldingay skriver:
Psalmen är inte en profetia i bemärkelsen ”en text som säger att det en dag ska komma en Messias mot vilken dessa saker kommer att hända”. Det är en bön som israeliter ber när de behöver det.6
Det andra diket är att betona den allmänmänskliga erfarenheten så att vi inte ser psalmen som en profetia om Jesus. Ja, det är en bön, men ingen har behövt be den mer intensivt än Jesus, för han har blivit ett med hela folkets lidande. Somliga detaljer i texten gör detta påtagligt, men i stället för att bocka av dem som en slags kontrollanter av profetiska utsagor får vi leva hela våra liv i den förändrade verklighet som uppstått när Jesus fullbordat psalmen som ett program för sitt lidande, sin död, sin uppståndelse och sin upphöjelse.
Källor
- David Davage, privat korrespondens. Han utvecklar denna tanke i sina båda böcker Sju myter om lovsång och Tre sanningar om lovsång. ↩︎
- Tremper Longman and Raymond B. Dillard, An Introduction to the Old Testament, 2nd edition. (Zondervan, 2006). Sid. 249. De svenska begreppen i översättningen har jag lånat av David Davage. Brueggemann har begreppen orientation, desorientation och reorientation. Davage förklarar sitt ordval: ”Bilden i psalmerna som regel är ett stormigt, kaotiskt hav, i kontrast till att vara ställd på en fast klippa, se Ps 30.” (Privat korrespondens). Se också Equmeniakyrkan, David Davage | Psaltaren – Bibelns Lovsångsbok, 2025. @10:40 ↩︎
- Johannes 19:28 förklarar Jesu ord ”jag törstar” med att ”skriftordet skulle uppfyllas”. Det leder tanken till 22:16 och till Psalm 69:22: ”i min törst fick jag ättika att dricka”. ↩︎
- Richard B. Hays, Echoes of Scripture in the Gospels (Waco, TX: Baylor University Press, 2016), s. 80–88. ↩︎
- Det finns exegeter som argumenterar för att ”som ett lejon” är begripligt och korrekt, men ingen översättning som jag sett följer dem. ↩︎
- John Goldingay, Psalms 1-72 for Everyone (Westminster John Knox Press, 2013). Ad loc. Ps 22. ↩︎
