Psalm 8 och Jesus som sann människa – den siste Adam
Det finns knappast två frågor man ställa sig som är mera grundläggande än ”vem och hurdan är Gud” och ”Vad är en människa och vad handlar den mänskliga existensen om”. Och i båda fallen gäller söndagsskolans grundsvar för alla frågor: Jesus Kristus! Gud är som Jesus. Han har på ett fullkomligt sätt visat oss hurdan Gud är. ”Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss.” (Joh 1:18) Ordet som B2000 översätter med ”förklara” (exēgēsato) är alla bibelstudenter bekanta med, från det ordet har vi fått begreppet exegetik! Jesus är Guds exeges, uttolkningen av Gud. Men som vi ska se i den här artikeln är Jesus också den fullkomliga uttolkningen av vad det är att vara människa, och svaren på dessa två frågor hör ihop – och för att förstå det svaret vände sig Nya testamentets författare till Psaltaren.
Psalm 8 – kontrasternas psalm
Läs gärna igenom Psalm 8 innan du fortsätter läsa här!
Psalm 8 är kontrasternas psalm. Den börjar med att förundrat fråga om storheten i ”HERRENS (Jahvé) vår härskares (adonai, Herre) namn”. (Jag talade om namnet i del 3.) Sedan möter vi den storheten genom att Herren använder de ringaste – barn och spädbarn, bildligt och/eller bokstavligt – för att upprätta sin makt. John Goldingay påpekar att nästan överallt annars i Gamla Testamentet är barnen och spädbarnen beskrivna som offer för människor med makt.[1] Här är ordningen omvänd. Han påpekar också att det troligen handlar om de utsatta barnens rop i vånda och efter beskydd och rättvisa som avses – och dessa rop kommer att höras![2]
Lägg det på minnet, eftersom världen uppenbarligen ännu inte är sådan att barn skonas från olika fasor. Goldingay hämtar sina exempel från Sydsudan, men många andra platser kan nämnas. Detta bygger in en spänning i psalmen som bara kan lösas eskatologiskt och därmed messianskt.[3]
Nya testamentet låter oss dessutom höra denna vers på Jesu egna läppar. När barnen ropar ”Hosianna Davids son” i templet och översteprästerna och de skriftlärda blir förbittrade, svarar Jesus med att citera Psalm 8:3 i dess grekiska form, där ropen har blivit en lovsång som Gud berett åt sig (Matt 21:15–16). Jesus tar psalmens ord om barnens rop och tillämpar dem på rop riktade till honom själv. Redan här antyds alltså att psalmen ytterst handlar om honom.
Temat med mänsklig ringhet fortsätter:
När jag ser din himmel, som dina fingrar format, månen och stjärnorna du fäste där, vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom? Du gjorde honom nästan till en gud, med ära och härlighet krönte du honom. (Psalm 8:4–6)
Återigen möter vi en kontrast, nu mellan rymdens storhet och den lilla människan. Och hennes stora värdighet. Idag skickar vi till och med ut teleskop i rymden, som Hubble och James Webb. Psalmisten kunde med blotta ögat se kanske 4000 stjärnor. Idag har vi beräkningar som tyder på att det finns hundratals miljarder galaxer som i sin tur kan bestå av ett par hundra miljarder stjärnor. I de delar av universum som vi kan se och ingen vet med säkerhet hur mycket mer det finns bortom vår nya horisont. Människan är mindre än någonsin. Den insikten väcker lätt existentiella frågor, men denna psalm ger oss mer än anknytning till de frågorna. Den ger oss svar.
Jag har oftast stött på dessa båda verserna utan att varken kopplingen görs till psalmens övergripande tema eller hur den används i Nya Testamentet. Låt oss ta det steget också!
Inför känslan av relativ litenhet kommer det märkliga att den Gud som i psalmens inledning beskrivs som så hög och stor delar sin storhet med människan. Den lilla människan! Det är Guds storhet som lyfter människan: Gud gjorde henne ”nästan till en gud” och satte människan att råda över sitt verk – tamdjur och vilddjur, djur som flyger och djur i vattnen. Detta är en beskrivning av människan – och just därför en beskrivning av Jesus Kristus!
Bara ”nästan” – är inte Jesus Gud?
Jag har i artikel 3 visat hur Psaltarens ord om HERREN (Jahvé) tillämpas på Jesus och att det är ett underlag, bland andra, som vi har för att tolka Jesus som Gud. Det läste vi också inledningsvis i Johannes 1:18: ”själv gud, och alltid nära Fadern”.[4] Varför står det då ”nästan” i Psalm 8? Är inte det en motsägelse?
Här blir metodfrågan (artikel 2) åter viktig. Om psalmerna läses som en samling korrekta och uttömmande påståenden så är det självklart fel att skriva ”nästan”. Jesus är sann Gud och sann människa, inte 50/50. De utförligaste texterna som fornkyrkan producerade som eftersträvade precision och kompletthet på den här punkten är den nicenska och den athanasianska trosbekännelsen. Att gå in på dem skulle bli en egen av serie av artiklar, men några citat kan vi titta på för jämförelsens skull:
Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud,
född, inte skapad, av samma väsen som Fadern. (nicaeno-konstantinopelska trosbekännelsen, Svenska Frikyrkorådets översättning)
En är nämligen Faderns person, en annan Sonens och åter en annan den Helige Andes. Men Faderns och Sonens och den Helige Andes gudom är en enda, lika i ära och lika i evigt majestät. […]
Så är det en rätt tro att vi tro och bekänna, att vår Herre Jesus Kristus, Guds Son, är i lika mån Gud och människa. […]
Helt och fullt Gud och helt och fullt människa med förnuftig själ och mänsklig kropp. (Athanasianska trosbekännelsen, Svenska Kyrkans bekännelseskrifter, 1957)
Självklart visste de kyrkofäder som formulerade dem att Gud inte går att fånga med exakta ordalydelser och att ord om Gud alltid kommer att vara approximationer som bäst, men det är inte detsamma som att avskriva deras anspråk om att uttrycka sanningar om Gud. Detta är texter som inte är avsedda att läsas som en slags poesi.
Psalm 8, däremot, har ett annat ärende och är av en annan genre. Det är en poetisk skildring av människan och ett uttryck för Bibelns stora narrativ om att vara människa.
Mindre än Gud eller änglarna?
Om man jämför olika översättningar av vers 6 (i engelska översättningar 8:5, eftersom de inte räknar psalmens överskrift som vers) jämförs människan med Gud i de flesta, men det är inte ovanligt att vi beskrivs som något ringare än änglarna. I hebreiskan står det elohim, ett ord som kan syfta på Gud själv, men också på änglavarelser, det gudomliga rådet, himmelens härskara. Det som styr översättningen är dock främst att i den grekiska översättningen av Gamla Testamentet (LXX) står det angelous, änglar. Det finns tillfällen då översättarna gör bedömningen att LXX står för det troliga originalet.[5] Dessutom citeras LXX i Nya Testamentet, vilket ger oss ännu fler mycket gamla manuskript för somliga verser – inklusive denna!
Här uppstår det märkliga att det just är dubbeltydigheter som dessa som blir bärare av texternas kristologiska budskap. Psalmen är i sitt hebreiska utförande vid en snabb anblick inte messiansk, men redan i LXX har det påbörjats en tolkningsrörelse av den just i den riktningen.[6] En liknande dubbeltydighet finns redan i vers 5: ordet som B2000 återger med ”en dödlig” är på hebreiska ”ben adam”, ordagrant ”människoson” (LXX: huios anthropou). Det är bland annat den formuleringen som gör att Hebreerbrevet – och människosonstraditionen i stort – kan höra psalmen tala om Jesus.
Narrativet – från skapelse till ny skapelse
Psalm 8 knyter tydlig an till skapelseberättelsen i Första mosebok 1. Vissa fraser återkommer med exakt samma ordalydelser i LXX: ”havets fiskar”, ”himlens fåglar”, ”boskapen”. Psalmen gör dessutom en intressant spegling. I Första Mosebok 1 är ordningen hav à luft à land, men i psalm 8 börjar den närmast människan och går från de tama djuren och utåt. Andra ord delar lexem (ordens grundläggande beståndsdel) eller är snarlika formuleringar (”fingrarnas verk”, ”händernas verk”).
Det som saknas i Psalm 8 är orden om människan som Guds avbild, men jag ska strax återkomma till att det snarare förstärker dess budskap.
I Första mosebok uppmanas människan att råda över den övriga skapelsen (1:28), men i psalmen är den konungsliga värdigheten en gåva från Gud. Vi har inte bara blivit tillsagda att råda, utan också insatta att råda. Ordet för att råda översätts i B2000 med att härska, och det har ofta påtalats att det är starkt. Men poängen är inte att rådandet ska vara besinningslöst, utan att mandatet är starkt. Människan görs till en deltagare i Guds fortsatta verk att bringa sin harmoni och ordning till en värld som ännu är märkt av kaos. Goldingay skriver:
Detta antyder en större uppgift. När skapelseverket var färdigt så innebar inte det att det redan hade nått sitt slutmål. Det var mänsklighetens uppgift att föra den dit. Så otroligt märkligt att Gud ville använda mänskligheten på det sättet! Men, som vi vet, misslyckades mänskligheten redan från början och skapelsen fortsätter att så fram mot att nå sin bestämmelse och suckar efter sin återlösning (Rom 8:22), men så fruktansvärt att vi i vår tid förstör den i stället![7]
Mänskligheten skulle alltså som lydregent under Gud råda över världen för att föra den till sin fullkomning. Mänskligheten har misslyckats. Så hur skulle Gud lösa det problemet? Genom att återkalla mänsklighetens befogenheter? Nej, att ta tillbaka sina gåvor och sin kallelse är inte Guds stil (Rom 11:29). I sammanhanget gäller versen Israels utkorelse, inte mänsklighetens mandat, men det han beskriver är ett genomgående mönster i Guds handlande – och som vi ska se hör mänsklighetens kallelse och Israels kallelse ihop hos Paulus. Utan här kommer den halsbrytande lösningen: Gud blir själv människa och förkroppsligar hela mänskligheten i sin egen person.
Gud i himlen kan inte uppfylla mänsklighetens uppdrag, men Gud inkarnerad – Gud som människa – kan göra just det!
Psalm 8 handlar alltså om Jesus Kristus därför att han är den sanna människan. Psalmens antropologi – människans ära, kallelse och herravälde löses alltså kristologiskt i Nya testamentet. Jesus blev den siste Adam (1 Kor 15:45; jfr Rom 5:12–21) för att fullgöra uppdraget som gavs till den förste Adam så att alla ”ben Adam” (Adams söner) kan bli förhärligade i Kristus (Rom 8:17ff) och därmed fullborda uppdraget att föra skapelsen till den destination som den alltid var ämnad att nå.
Därmed kan jag också infria löftet om gudsavbilden. Att Psalm 8 inte nämner människan som Guds avbild lämnar en lucka i texten, och Nya testamentet fyller den luckan med en person. Kristus ”är den osynlige Gudens avbild” (Kol 1:15; jfr 2 Kor 4:4), och frälsningens mål är att vi ska ”formas efter hans sons bild” (Rom 8:29). Frånvaron förstärker alltså budskapet: den sanna gudsavbilden är inte i första hand en egenskap som vi äger, utan en person som vi får förvandlas till allt större likhet med (2 Kor 3:18).
Jesu ringhet och upphöjdhet
Här kommer vi in på det tema som vi ska se mer på i nästa artikel, Jesu upphöjdhet. Tillämpningen av Psalm 8 för att tala om Jesu upphöjdhet finns framför allt på tre ställen i Nya Testamentet. Det är dags att titta på den ena mer utförligt.[8]
Stanna gärna upp och läs hela kapitel 2 i Hebreerbrevet innan du fortsätter.
Hebreerbrevet 2:5 talar om Jesus som insatt över den ”kommande” världen. Här ser vi hur Psalm 8 blivit får en eskatologisk tillämpning. Brevets vers 7 är mycket intressant: Att vara ”mindre än änglarna” har fått en temporal uttolkning, ”för en liten tid”. Den grekiska texten (LXX) tillåter en sådan innebörd, så författaren våldför sig inte på ordalydelsen. Uttolkningen återkommer i vers 8–9 och nu är hela passionsdramat en del av psalmens uttolkning:
Ännu ser vi inte att allt har lagts under honom. Men vi ser att Jesus, som en liten tid var ringare än änglarna, nu är krönt med härlighet och ära därför att han led döden. Genom Guds nåd skulle det komma alla till godo att han fick möta döden.
Lägg också märke till hur citatet börjar: ”ännu ser vi inte”. Här ligger Hebreerbrevets hermeneutiska nyckel. Psalmens vision av att allt är lagt under människans fötter stämmer ännu inte med den verklighet vi ser omkring oss – det är samma spänning som barnens rop i psalmens inledning bär på. Svaret är inte att psalmen har fel, utan att det som ännu inte syns i världen redan syns i en människa: vi ser Jesus. I honom är psalmen redan sann, och därför bär den ett löfte om att den ska bli sann för hela skapelsen.
Det ursprungliga mandatet som gavs till Adam och som sedan anförtroddes åt Israel – Israels kallelse var, som Wright betonar, inte en inskränkning av uppdraget utan Guds redskap för att återupprätta det – har uppfyllts i Jesus Kristus. N. T. Wright skriver om detta:
Guds plan – att styra sin värld genom en lydig mänsklighet – har blivit verklighet i Messias, Jesus. Det som var avsikten i Första Mosebok 1 och 2, att lydiga människor visligt skulle råda över skapelsen, gick förlorat i Första Mosebok 3, när människans uppror äventyrade den gudomliga avsikten och marken frambringade törne och tistel. Men Messias har nu insatts som den genom vilken Gud gör det han avsåg att göra, först genom mänskligheten och sedan genom Israel.[9]
Jesus framträder som den människa som lever människolivet rätt inför Gud. Inkarnationen är mer än en gudomlig nedstigning. Den är också det mänskligas fullbordan: det som gäller människan gäller i synnerhet Jesus. Därmed får både skapelse och frälsning en gemensam riktning. Psalm 8 blir på detta sätt en nyckel till att förstå både människans värdighet och Kristi verk.
[1] John Goldingay, Psalms 1-72 for Everyone (Westminster John Knox Press, 2013). Ad loc.
[2] John Goldingay, Psalms, Vol. 1: Psalms 1–41 (Baker Academic, 2006). Ad loc.
[3] Goldingay varnar för att alltför snabbt göra en kristologisk läsning som gör att vi missar psalmens enkla betydelse. Jag menar att de hör samman, den enkla betydelsen ar i sig en spänning som inom Bibeln löses just kristologiskt.
[4] När Nya Testamentet översattes till 1981 var översättarna starkt påverkade av den tyske liberalteologen Adolf von Harnack. Han menade att dogmutvecklingen som ledde fram till att Jesu gudom fastslogs var främmande för urkristen tro. Genom att skriva ”gud” med liten inledande bokstav och inte versal ville man markera att det inte kunde vara en fullfjädrad teologi om Jesu gudom som framkommer i verser som denna (Se också Joh 1:TODO; Rom 9:TODO; 2 Thess TODO). De bibelforskare som jag hänvisar till i dessa artiklar (och andra) menar jag på punkt efter punkt har motbevisat Harnack. En ”gud” med litet g jämte Gud med stort G torde ha varit en helt otänkbar tanke för de judar som skrev NT.
[5] De äldsta fullständiga handskrifterna av LXX är betydligt äldre än de äldsta fullständiga handskrifterna av den hebreiska texten – Dödahavsrullarna har visserligen gett oss ännu äldre hebreiska psaltarfragment, men de täcker långt ifrån hela Psaltaren.
[6] Psalm 8 utgör ett av flera exempel som undersökts av Joachim Schaper om hur psaltarens texter under århundradena före Jesus började tolkas messianskt och eskatologiskt. SE Joachim Schaper, Eschatology in the Greek Psalter (J.C.B. Mohr (Paul Siebeck), 1995).
[7] Goldingay, Psalms, Vol. 1: Psalms 1–41. Ad loc.
[8] De andra gäller frasen ”allt har han lagt under hans fötter” och det återfinns i Första Korinthierbrevet 15:27 och Efesierbrevet 1:22. Jag återkommer till det i nästa artikel eftersom Paulus kombinerar det med sin behandling av psalm 110.
[9] N.T. Wright, The Climax of the Covenant: Christ and the Law in Pauline Theology, First paperback edition 1993. (Fortress Press, 1991). Sid. 29. Min översättning.
