Namnet Equmeniakyrkan

I denna text lyfter vi fram några betydelsebärande innehållsdelar för Equmeniakyrkan med sin grafiska profil och det mosaikformade grekiska korset. De punkter vi kommer att beröra är:

• Lekfullhet – leitourgia (finns i namnet och val av konstruerat namn, processen till beslut om namn)
• Ekumenik – oikoumene (finns i namnet)
• EQ – emotionell intelligens (finns i namnet)
• Gemenskap – koinonia (finns i logotypen)
• Mission – genom vittnesbörd (martyria) och tjänst (diakonia) (finns i namnet med kopplingar till oikoumene)
• Förvaltarskap/ekonomi – oikoumene (finns i namnet)

Sveriges nyaste kyrka har fått ett namn

Redan i urhistorien har namngivning en central roll och Bibelns första kapitel talar om Gud som den som benämner. Det är Gud som kallar ljuset för dag och mörkret för natt. Det är Gud som kallar det torra för jord och vattenmassan för hav (1 Mos 1:5‐10). När människan är skapad övergår rätten att namnge från Gud till människan. Gud för djuren och fåglarna fram till människan för att se vilka namn de ska få (1 Mos 2:19).

När närmare 800 ombud möttes till Equmeniakyrkans kyrkokonferens i maj 2013, för att bland annat besluta om namn på kyrkan, såg de att namnet skulle vara Equmeniakyrkan.

equmenia är det namn som Baptistsamfundets, Metodistkyrkans och Missionskyrkans barn- och ungdomsrörelser tog när de gick samman till en federation 2007. Med detta namn sände de en ekumenisk signal om vart de ville gå. När kyrkokonferensen beslutade i namnfrågan ville man dels bekräfta de steg som barn- och ungdomsrörelserna tagit i den ekumeniska processen, dels den centrala betydelsen som barn- och ungdomsrörelsen har i kyrkans liv.

Ordet ”kyrka” sågs tidigt i processen som en viktig del av det kommande namnet. Kyrka – kyriakos, till Herren hörande – markerar vårt förhållande till Jesus Kristus, till andra kyrkor i Sverige och andra länder samt ger den som inte tidigare mött vårt namn en snabb och riktig uppfattning om vår gemensamma identitet. Vi uttrycker vår vision som: ”En kyrka för hela livet där mötet med Jesus Kristus förvandlar – mig, dig och världen.”

Ett lekfullt namn

”Equmenia” är en språklig konstruktion av orden ”ekumenik” och ”EQ” (emotionell intelligens). ”Equmenia” är inget riktigt ord. Det är ett påhittat ord. Kan då en kyrka verkligen heta Equmeniakyrkan? Ett namn med q i? Frågan har ställts i efterdyningarna av beslutet. Q är en ovanlig bokstav som lockar till lek och funderingar. Q finns i studentikosa låtsasord och det signalerar ofta något som är udda och/eller nyskapande.

Nu finns q i den svenska kyrkogeografin genom Equmeniakyrkan. Namnet är i sig en slags ordlek med ordet ”ekumenik”, som betyder ”hela den bebodda världen” och EQ (emotionell intelligens).

Den franske filosofen Paul Ricoeur talar om ”en andra naivitet”. I tolkning av religiösa symboler söks en naivitet bortom den kritiska reflektionen. Detta är inte en barnslig naivitet, utan en vuxen ansvarsfull naivitet. Det är en naivitet som är beredd att ta in det värdefulla den kristna traditionen har att förmedla, utan att bortse från de viktiga kritiska resurser som den moderna vetenskapliga teologin tillhandahåller.

Denna andra naivitet är ett komplement till en ansvarsfull teologisk kritisk reflektion. Genom den andra naiviteten förs ett moment av självkritik in i det teologiska tänkandet. Genom denna intellektuella rörelse kan den kristna tron fortfarande överraska och berätta något annat än det man redan visste. Jesus uppmanar sina efterföljare att omvända sig och bli som barn (Matt 18:3) och aposteln Paulus skriver att han har lagt bort det barnsliga (1 Kor 13:11).

En barn- och ungdomsrörelse är central i en kyrkas liv. Jesus sade att barnen tillhör Guds rike och att den som inte tar emot Guds rike som ett barn aldrig kommer dit in (Luk 18:16-17).

Kristen tro handlar framförallt om tillit. När vi bekänner vår kristna tro är det inte först och främst ett försäkrande om vad vi håller för sant, utan en akt av tillit: vi fäster våra liv och vårt hopp på skapelsens och frälsningens Gud. Ett spädbarns skrik är ett tecken på en sådan tillit. Skriket är det mest autentiska av alla böner, ett rop ut i världen till någon som hör att nu måste sakernas tillstånd förändras. Därför vill Equmeniakyrkan, lovsjunga Gud med ett barns, ett dibarns mun (Ps 8:2-3).

Mellan spädbarnets skrik och löftet om frälsningen finns gåvan (Ps 8). Frälsningen, liksom skapelsen, är en gåva som endast kan tas emot som just gåva. ”Skapelsen och frälsningen kommer ur Guds hand och är utflöden av samma gudomliga kärlek.” (Equmeniakyrkans teologiska grund §1). Skapelsens och frälsningens gåva ges till människorna därför att Gud är kärlek och därför att Gud älskar.

Liksom ett älskat barn tar emot sina föräldrars omsorg i tillit, vill Equmeniakyrkan ta emot Guds kärlek och vittna om Guds kärleksfulla handlande i skapelsen och frälsningen. Som en del av den universella kyrkan, den gemenskap som spränger rummets och tidens gränser, vill Equmeniakyrkan vara ett nådemedel, ett medel som räcker Guds nåd, till en värld som hungrar och törstar efter fred och rättvisa. I detta får vi som människor också erkänna vårt beroende, vår sårbarhet, att vi tar emot Guds rike som Guds barn.

I det lekfulla, konstruerade namnet Equmeniakyrkan finns utrymme för just leken. Liturgin har i kyrkans tradition beskrivits som en lek inför Guds ansikte. I gudstjänsten (leitourgian) möter församlingen Gud. Gudstjänsten är församlingslivets centrum och ett möte mellan Gud och de människor, som samlas kring Jesus Kristus. De delar Guds ord, ber och lovsjunger, tar emot dop, nattvard och syndernas förlåtelse. (Equmeniakyrkans teologiska grund §20)

Ekumenik (oikoumene) och EQ (emotionell intelligens)

Både equmenia (barn och ungdomsorganisationen) och Equmeniakyrkan ser sig som delar av den ekumeniska rörelsen och deltar i kyrkornas arbete att komma över den synd som kyrkosplittringen utgör. Equmeniakyrkan ser sig i tiden som ett provisorium i väntan på Kristi kyrkas synliga enhet (Equmeniakyrkans teologiska grund §7). Equmeniakyrkan är inte den ekumeniska kyrkan men har en mycket stark identitet i den ekumeniska rörelsen och i en ekumenisk vision. Equmeniakyrkan är en del av den ekumeniska kyrkan, den som finns i hela den bebodda världen, den som alla kristna bekänner som helig, universell och apostolisk. Kyrkornas världsråds nionde generalförsamling 2006 i Porto Alegre slog fast: ”Varje kyrka är den universella kyrkan och inte bara en del av henne. Varje kyrka är den universella kyrkan men inte hela den.”

Equmeniakyrkan har bildats av tre samfund med starka ekumeniska traditioner och med många församlingar som deltar i ekumeniska samarbetsprojekt. Ekumenik tolkas idag ofta som ”samarbete mellan kyrkor, församlingar och enskilda kristna”. I Equmeniakyrkan har det länge funnits gemensamma församlingar och Equmeniakyrkan är i sig själv ett utflöde av ekumeniska processer.

Ekumenik kan beskrivas som ett slags fredsrörelse, att våga gå fredens väg tillsammans med andra. Det handlar om att vi som människor och kyrkor behöver varandra. Equmeniakyrkan vill samverka och samarbeta med andra kyrkor. Genom våra bildarsamfund har vi starka relationer till den Baptistiska världsalliansen (BWA), till den internationella metodistiska kyrkan (UMC) samt till de reformerta kyrkorna i världen (WCRC). Vi är aktiva medlemmar i Kyrkornas Världsråd (WCC) som samlar en stor del av världens kristenhet. Vi är medlemmar i ett europeiskt samarbete genom den Europeiska Kyrkokonferensen (KEK) och i en internationell gemenskap mellan fria evangeliska kyrkor (IFFEC).

Emotionell intelligens (EQ) hör samman med empati och betecknar förmågan att ha medvetande om andra personers känslor och att handla i enlighet med dessa. Det uttrycker att vi som människor är till för varandra, men står i Equmeniakyrkan också för tro på Jesus Kristus. EQ rymmer en identifikation, den kristna människans kallelse att ikläda sig Kristus, för att i djupet av sina erfarenheter kunna se tillvaron med Jesu ögon och låta sig förvandlas till Kristus.

Mission och gemenskap – koinonia

I Equmeniakyrkans logotyp finns mosaiken och korset. Korset är den kristna kyrkans mest välkända symbol. Det grekiska korset med sina lika långa armar är det kristna urkorset. Korsarmarna pekar över hela världen och anger riktningar. Det uttrycker att vi som människor söker och får gemenskap med korset men visar också på kyrkans sändning ut i Guds mission.

Mosaiken uttrycker koinonia – gemenskap, delarna som tillsammans utgör helheten. För en kristen kyrka i allmänhet och för Equmeniakyrkan i synnerhet, är gemenskapsmotivet centralt. I Equmeniakyrkans teologiska grund (§§19-21) beskrivs Equmeniakyrkan som en gemenskap av församlingar och en gemenskap av människor som bekänner Jesus Kristus som Frälsare och Herre.

Equmeniakyrkan vill vara ett tecken på den gemenskap som finns i Gud själv. I denna gemenskap rustas människor genom trons kraftkällor till andlig växt och kärlekens tjänst.

I mosaiken finns de många färgerna, som kyrkans rottrådar (bildarsamfundens färger) men också som uttryck för mångfald. I Equmeniakyrkans strategiska plattform nämns just mångfalden som ett av kyrkans förhållningssätt. I Equmeniakyrkan delas liv och tro. Det är många delar, men en enda kropp (1 Kor 12:12-20). Delarna spelar också roll i helheten.

Missionsuppdraget är globalt. I Equmeniakyrkans världsvida gemenskap delas resurser och behov. Kyrkans väsen är att vara missionerande, kallad och sänd att tjäna i Guds skapelse som ett redskap för Ordet och Anden, som ett tecken på Guds rike.

Genom vittnesbörd (martyria), tjänst (diakonia) och gemenskap (koinonia) blir kyrkans uppdrag tydligt i världen. Församlingen lever i vardagen, i arbetslivet och i samhället i stort. I Equmeniakyrkan vill vi värna rätten och avslöja orätten, uppmuntra till delaktighet och medansvar i samhället, bidra till utjämning av världens resurser, verka för fred och försoning samt ta vårt ansvar för att förvalta Guds skapelse. (Equmeniakyrkans teologiska grund §§31-32)

Förvaltarskap/ekonomi – Oikoumene

Med skapelsens namngivning följde också ett människans ansvar att förvalta skapelsen (1 Mos 1:27-31). Där finns hela tiden en risk för maktmissbruk, splittring och egensinne som hotar helheten. Människan kan förhålla sig barnsligt och skylla ifrån sig, men också utifrån hela sitt hjärta och med hela sin själ och med hela sin kraft och med hela sitt förstånd, dela Guds hållning mot det onda (1 Mos 3, Luk 10:27). Jesus Kristus visade med ord och handling Guds kärleksfulla motstånd mot skapelsens förnedring, sociala orättvisor och ekonomisk bundenhet. De första kristna delade i den heliga Andens kraft samma kamp för rättvisa, fred och skapelsens integritet.

Den vanligast använda härledda betydelsen av ordet oikoumene är idag ”ekonomi”, att uthålligt och hållbart hushålla med de resurser som ställts under vårt förvaltarskap. Där vill Equmeniakyrkan vara en ekologiskt hållbar kyrka i miljömedvetenhet, en socialt hållbar kyrka i gemenskap och en finansiellt hållbar kyrka i förvaltarskap. Detta innebär att vi uthålligt samspelar med Gud och hela Guds skapelse. (Strategisk plattform)

Equmeniakyrkans motstånd mot orättfärdighetens strukturer konkretiseras i den gudstjänstfirande församlingens lovsång, syndabekännelse, offrande, gemenskap kring nattvardsbordet och förbön för världen. Den blir synlig i Guds mission, med ett delande i Kristi efterföljande, vittnesbörd och tjänst. Den bygger upp en mångfaldens gemenskap som har sitt ursprung i Gud själv. Den känner igen Guds verk i andra kyrkor i Sverige och i andra länder. Tillsammans med hela skapelsen delar vi hoppet om världens befrielse, en vision sprungen genom tyngden av världens lidande men buren av barnets trotsiga lekfullhet. (Rom 8:18-21)

Texten har vuxit fram i Equmeniakyrkans teologiska kommitté. Texten är sammanställd av biträdande kyrkoledare Sofia Camnerin och teologiska kommitténs ordförande Hans Andreasson.

Tack till alla er som på olika sätt bidragit med innehåll och som gjort inspel i namnfrågan sedan kyrkokonferensens beslut. Ett särskilt tack till TD Arne Fritzson som har bidragit med stora delar.

• Dela