”Vi är ju så få och har ju så lite. Vad skulle vi kunna bidra med i vår stadsdel/bygd?” När sex av våra församlingar delade med sig av berättelser från sina kyrkor på vår regiondag tyckte jag mig höra att den frågan hade varit något av en startpunkt för dem allihop. Frågan lät så bekant. Efter en stund insåg jag vilken fråga från en annan tid och en annan plats det var jag kände igen i deras berättelser: Här en är pojke som har fem kornbröd och två fiskar. Men vad förslår det till så många?
Temat för regiondagen var ”Kärlek. Omsorg. Solidaritet”. Tillsammans med Sociala missionen ville vi inspirera varandra till att hitta diakonala uttryckssätt. Och ett av inslagen under dagen var alltså församlingar som berättade om vad som vuxit i just deras till synas enkla sammanhang. Berättelserna som inleddes med ”vi är ju så få och har ju så lite” tycktes mig också fortsatt följa mönstret från evangeliernas brödunder. När man vågar använda det lilla man har, kryddar det med böner, drömmar och mod att be om hjälp kan det bli så att man får dela med sig till långt fler än man trodde möjligt. Kanske inte 5000 män precis, men ändå fler än man hade vågat hoppas på. Ett café startas och möten med ofta ensamma människor uppstår. Smörgåsar bres och delas ut till hungriga på stationen och församlingen hittar en mening. Anonyma ensamma möts, delar upplevelsen av ensamhet och är inte längre lika osynliggjorda. Ett nästan bortglömt scoutförråd får nytt liv i händerna på en generationsöverskridande scoutgrupp. En loppis överträffar med råge förväntningarna på ekonomiska intäkter och mänskliga möten. Promenadsällskap visar sig vara mer efterlängtat än man hade anat.
Vi blev under dagen också påminda om en annan typ av mirakel. Socialborgarråd Jan Jönsson besökte oss och vi fick ett spännande samtal med honom. Jag frågade honom vad vi församlingar kan göra för att bidra till förändringar på strategisk och högre nivå – vi är glada när vi kan hjälpa 20 personer på ett språkcafé, men samtidigt vet vi att det finns 1000-tals fler som skulle behöva hjälp. Ett av hans svar var: underskatta inte vad det betyder att hjälpa några få personer. Varje person som får hjälp att resa sig gör skillnad för vårt samhälle. Återigen tyckte jag att orden lät välbekanta. Så insåg jag att, även om det inte var det Jan uttryckligen sa, så underströk han en 2000 år gammal utmaning till oss kristna: Vad ni har gjort för en av dessa mina minsta, det har ni gjort för mig. Även i en församling där inget brödunder tycks ske, kan miraklet att möta Jesus i en enda medmänniska äga rum.
/Jenny Dobers
