Platser kan tala. Reflektioner från WCRCs konferens
Häromdagen firade WCRCs generalförsamling sin öppningsgudstjänst för 2017 års konferens i Nicolaikyrkan, Leipzig. En plats med historisk laddning. 1989 överrumplades världen av hopp. Efter ett händelseförlopp snabbare och fredligare än någon hade kunnat föreställa sig föll muren mellan Öst och Väst. Det skedde till följd av en fredlig revolution, människor kunde och vågade plötsligt säga ifrån och manifestera sin längtan efter frihet. En tändande gnista och en stark bärkraft i revolutionen var de måndagsböner som hölls i Nicolaikyrkan. Att be på denna ort ger hopp.
Publicerat 3 juli, 2017
Observera
Denna text publicerades första gången den 3 juli, 2017. Den kan därför innehålla information eller ståndpunkter som är inaktuella. Den finns tillgänglig på hemsidan för arkivändamål.
Text av Jenny Dobers
När WARC* – nu WCRC – möttes för generalförsamling 2004 var platsen Accra, Ghana. Inför den konferensen hade det jobbats länge på att ta fram underlag för ett bekännelsedokument – i den reformerta världen en stor sak. Det förberedda materialet processades noggrant i konferensen och resulterade i The Accra confession. (https://wcrc.ch/accra/the-accra-confession) När WCRC möts två konferenser senare (generalförsamlingen möts vart sjunde år), i Leipzig, är Accradokumentet i högsta grad levande.
Som en del av programmet på konferensen i Accra gjordes en utflykt till ett bevarat slavfort vid Ghanas kust. Konferensdeltagarna fick en guidad rundtur på fortet där människor på slavhandelns tid hölls fångna inför att de skulle sättas på skepp för att säljas som slavar. I fortet fanns en kyrka för dem som drev slavhandeln. I en ljus sal våningen över de mörka källarrum där människor hölls fångna, firade man gudstjänst och lovsjöng. Det blev en mycket smärtsam upplevelse för oss kyrkor idag att påminnas om denna mörka del av vår historia. Men det blev också en bild för att kyrkor också i vår tid profiterar av orättvisa system.
Accradokumentet är till stora delar en bekännelse. En bekännelse av att också vi kyrkor varit och är del av de orättvisa strukturer som tillåts prägla vår värld. Det handlar om ekonomiska, ekologiska och gender orättvisor. Strukturer vissa delar av världens befolkning kan dra fördel av medan andra drabbas hårt av dess baksidor. Också klimatet och miljön drabbas hårt. Men dokumentet är också en deklaration att vi som kyrkor vill göra motstånd mot orättvisor och förtryck i vår egen tid.
Häromdagen firade WCRCs generalförsamling sin öppningsgudstjänst för 2017 års konferens i Nicolaikyrkan, Leipzig. En plats med en helt annan historisk laddning. 1989 överrumplades världen av hopp. Efter ett händelseförlopp snabbare och fredligare än någon hade kunnat föreställa sig föll muren mellan Öst och Väst. Det skedde till följd av en fredlig revolution, människor kunde och vågade plötsligt säga ifrån och manifestera sin längtan efter frihet. En tändande gnista och en stark bärkraft i revolutionen var de måndagsböner som hölls i Nicolaikyrkan. Varje måndag anslöt allt fler till dessa fredsböner, så många att till slut inte ens en totalitär regim klarade stå emot. Bönerna om fred infriades – muren föll utan blodsspillan.
Bland de närmare 1000 konferensdeltagare från världens alla hörn som firade gudstjänst tillsammans i fredags fanns många erfarenheter av pågående konflikter och förtryck av befolkningar samlade. Minnet av fredsbönerna i Leipzig gav hopp.
När vi möts från olika av världen och delar berättelser om situationen hemma i våra länder och i våra kyrkor finns en hel del att sörja och bekänna. Men också otroligt mycket att känna hopp över. Så många församlingar runt om vår värld visar i sina lokala sammanhang omsorg om utsatta människor. Gör motstånd mot orättvisor genom sina till synes enkla insatser för medmänniskor. Jag ser det i våra församlingar hemma i Sverige. Och jag blir djupt rörd av påminnelsen att när vi hemma på vår ort i Sverige i det lilla engagerar oss för flyktingar och ensamma, värjer oss mot främlingsfientlighet och egoism, så är vi del av en världsvid rörelse. Guds kyrka.
Bön från fredagens gudstjänst i Nicolaikyrkan:
This is the place where people saw further than borders would allow
This is the place where people clung to God and to each other.
This is the place where people trusted in God’s peace.
This is a place where candles and prayers were stronger than the power of weapons.
Grateful for the wind of change back then, we live in a globalized world, facing new challenges.
God of life, you evoke in us an urgent longing for peace and life in your Spirit.
Let us discover, where your kingdom is already among us.
Let us become living signs of the future you have promised and await your salvation for all creation.
* De reformerta kyrkornas allians, World Alliance of Reformed Churches gick 2010 samman med en annan reformert allians och blev WCRC – World Communion of Reformed Churches. Missionskyrkan var på sin tid medlem i alliansen, Equmeniakyrkan har fortsatt medlemskapet. WCRC har över 230 medlemskyrkor från cirka hundra länder och representerar 80 miljoner kristna. Dess generalförsamling möts vart sjunde år.
