Som i många andra psalmer börjar psalm 147 med att författaren lyfter upp, tillber och lovsjunger Gud. Förutom det uppenbara och rent självklara att Skaparen själv är större än och upphöjd över sin skapelse – att han i allt är mäktig, god, rättvis, kärleksfull och full av nåd, och därför förtjänar tillbedjan och lovsång av oss – finns det dessutom en till aspekt av just tillbedjan och lovsång.
Det finns något djupt befriande i att slippa ha sig själv som universums centrum. I ett samhälle där jaget, dvs ”jag, mig, mitt och mina”, ofta dyrkas, blir bönen en plats där vi kan höja blicken så att vi slipper fokusera på oss själva, på vår egen svaghet och styrka. Vi är skapade för att tillbe, inte för att tillbes. Ja, när vi lyfter upp och tillber Skaparen blir vi i bönen befriade från såväl egoism som prestationsångest, då vår själ möter sitt ursprung och källa.
Läser vi sedan vidare i psalmen finner vi några ord som kanske är mer aktuella nu än någonsin, nämligen orden bygger upp, samlar, läkedom och helar. I ett samhälle där allt som tidigare varit tryggt verkar rivas ner, där polariseringen ökar, där vi tycks mer oense och skingrade än någonsin, och där vi dessutom ofta är både förtvivlade och kraftlösa är det uppmuntrande och trösterikt att läsa att Skaparen själv är med oss. Han är den som kan bygga upp allt som raserats, samla ihop allt som skingrats, ge läkedom när vi är förtvivlade och hela våra inre sår.
