I den mörkaste årstiden tänds världens hopp. Men att lita på ljuset som övervinner mörkret i vår värld är inte alltid självklart eller enkelt. David, som ännu inte hört talas om världens frälsare som föds i ett enkelt stall, hittar ändå en väg rakt igenom oro och ängslan. Hans bön kan också vara vår. Han förnekar inte mörkret men ber om en klippa att luta sig emot som står fast. Visst låter det som ångestens rop ur ett kaos eller alltför trångt rum i själen? Jag känner igen mig. Här får jag hjälp med orden, bönen som så lätt kan tystna när oron tar överhand och mörkret blir kompakt. Davids tillbedjan kan också bli min. Tänk att få lita på det fasta hoppet som kan finnas mitt i allt som är insnärjt, trång och svajigt.
Han påminner Gud om sin tro ända från ungdomen, att den har burit och fortsatt kan bära. Du är mitt hopp, säger han i sin bön. Inte något som passerat, utan också här och nu. Genom ett helt liv anas Guds trofasta närvaro, men kanske allra mest i de svåraste passagerna. Därför behövs en tillbakablick. Där finns en närvaro att känna igen. Att hoppas är inte de stora ordens marker. Men ett stall, en krubba och de sköraste livsvillkoren kan få påminna oss om att denna bön bär i sig det hopp som redan är vårt.
