Att få förundras över Guds skapelse är en oerhört viktig erfarenhet. Det finns platser att längta till som hejdar våra steg, platser där all brådska och våra till synes så viktiga uppdrag liksom faller ur minnet och synfältet för en stund. Vi kan nu och då få fyllas av det som tar andan ur oss. Ett bergsmassiv, en solnedgång, norrskenets dans över himlavalvet en stjärnklar vinternatt, barnet som föds och med en uråldrig blick ser bortom vår horisont, bär en hälsning från evigheten. Denna nya människa får oss att blygt titta bort inför dess granskande blick som inte ännu fäster vid vår tillvaro. Det finns många sätt att försöka förklara förundran. Men skapelsen låter oss i stället drabbas av skönheten. Före undran skulle man kanske kunna säga om förundran. Vi är så snabba på att hitta förklaringsmodeller till allt som sker. Vi undrar. Före det kommer den skönhet som överraskar och liksom tar oss på sängen. Förundran.
Så kommer ansvaret för skapelsen. Jorden som förtorkar, havet som bara blir varmare och fylls av skräp, orättvisor och krigshandlingar. Jorden och vi som bebor den har ett ansvar att förvalta denna blå och vackra planet. När förundran får första ordet kan också ansvaret ta plats. Så blir vi Guds medarbetare och Davids psalm av förundran hittar in i varje tid och kan just nu bli också vår fråga:
”Så vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom?”
