Skjutningar, gängvåld, mördande – Vad kan kyrkorna göra? 

Ett för mig aldrig skådat våld har drabbat det svenska samhället. I debatten lyfts till och med likheter mellan gängvåldet och krig. Detta förhållande blir aktuellt med anledning av kriget i Ukraina. Så vad kan kyrkorna göra?

Jag känner mig handfallen men påminner mig ett samtal i vintras med en forskarkollega som berättade om en kyrklig överenskommelse. Enligt de protestantiska kyrkornas organ i Europa (CPCE) har man samlats kring förhållningssätt och aktiviteter gällande kriget i Ukraina. Dessa är: 

1. Be för de utsatta.

2. Tala för de som inte kan tala.

3. Hjälpa de som behöver hjälp.

Underlaget för detta togs fram av min forskarkollega Christine Schliesser i Bonhoeffer Gesellschaft. Kärleken till min nästa blir i sammanhanget centralt (Mark 12:31) och Schliesser hade utöver detta gärna lagt till ytterligare en punkt som handlar om politiskt motstånd.

Tanken på politiskt motstånd kommer från teologen och motståndsmannen Dietrich Bonhoeffer som hängdes i slutet av 2a världskriget på grund av sitt deltagande i ett attentat mot Adolf Hitler.

I en Tysk dagstidning sommaren 1933 understryker Bonhoeffer vikten av just politiskt motstånd och att en kyrka alltid måste förhålla sig politiskt i sin teologi och sitt agerande. Denna sista 4e punkt antogs inte av CPCE.

Men de tre första punkterna är något som kyrkorna i Sverige skulle kunna anta som utmaning i en tid av gängvåld och skjutningar. En uppgift i krig så väl som i nationell kris av våld. 

Anders Jonåker

Församlingsutvecklare Equmeniakyrkan Stockholm 

• Dela