Vad gör ni? Tar ni åsnan?

I Markusevangeliets elfte kapitel vers fem får några av Jesu lärjungar två mycket relevanta frågor. De går in i en by och på mästarens uppmaning tar de en ungåsna som står bunden där som inte är deras.

De får naturligtvis frågor om detta tilltag. Jesus hade förutsett detta och förberett dem för sådana frågor: De skulle svara: ”Herren behöver den, och han skall strax skicka tillbaka den”. De säger det som Jesus sagt åt dem att säga och då låter man dem gå i väg med åsnan.

Detta förvånar i alla fall mig. Varför släppte de i väg lärjungarna med åsnan? Det kan man spekulera kring. Kände de till rörelsen kring Jesus och hade förtroende för dem? Var det så att de som mötte lärjungarna inte var åsnans ägare och inte brydde sig vad som hände med åsnan? Gjorde Gud ett under som gjorde att de fick tillit till det lärjungarna sa och tänkte att åsnan kommer tillbaka. Var åsnans ägare så rik att en åsna mer eller mindre inte har en så stor betydelse? Min personliga favoritspekulation bland dessa alternativ är den tredje, den om ett under.

Men alldeles oavsett vad det var som gjorde att lärjungarna fick med sig den där ungåsnan så berättar historien om en tillit som för mig i sig är ett evangelium. Den får mig att tänka på ett ord i Femte Mosebok där det står:

När du har plockat druvorna i din vingård skall du inte göra någon efterskörd utan lämna det som är kvar åt invandraren, den faderlöse och änkan (5 Mos 24:21).

Det står inte att man skall göra någon kontroll om de som plockar de ”kvarglömda” druvorna verkligen är fattiga på riktiga. Tänk om de skulle kunna försörja sig själva och bara utnyttjar andras generositet av ren ock skär lättja? Hur skulle det sett ut? Men det föreskriver inte budordet. Lämna druvorna i vingårdarna. Det räcker och blir över.

Ibland när man hör debatter om olika slags bistånd, det kan gälla internationellt eller nationellt, offentligt eller enskilt, så verkar det som att det värsta som skulle kunna hända vore om någon fick bistånd som egentligen inte behövde det. Varför är det allvarligare än motsatsen: att någon som behöver hjälp inte får.

”Gud älskar en glad givare” läser vi i Andra Korintierbrevets nionde kapitel (vers 7). Man blir ofta glad av att få känna sig generös och givmild. Att få vara den som ställer upp. ”Visst får Herren låna min åsna om det kan vara till någon hjälp.” ”Är du fattig så ta de druvor som blev kvar sedan jag har skördat min vingård. Jag har så jag klarar mig.” Man mår bra av att lita på folk.

Visst kan den som visar för mycket tillit bli bedragen och det är sorgligt men trots detta skulle så mycket i våra liv inte fungera om vi inte hade en grundtillit till våra medmänniskor.

Denna grundtillit får vi som en gåva från levande och treenig Gud som handlar i skapelsen och frälsningen. Gud slösar sina gåvor över oss. Vi får i tacksamhet ta emot allt det som Gud ger oss. Som ett svar på den glädjen får vi ge vidare och vi får tro att det Gud ger till oss som mänsklighet räcker till oss alla. ”Gud vare tack för hans oerhörda gåva” (2 Kor 9:15).

Arne Fritzson

Arne Fritzson

Teologisk sekreterare

0739-86 16 71

arne.fritzson@equmeniakyrkan.se

Related Agenda 2030 Goals

With "Att hushålla med resurserna" we contribute to the following global goals for sustainable development.