Psalm 150 – musikens betydelse

Ibland tänker vi att verkligheten, det som finns, är samlingen av alla fakta. Om man gör en mängd av alla sanna faktapåståenden så har vi ringat in verkligheten. En filosof som prövade den tanken var Ludvig Wittgenstein som skrev om det i sin bok Tractatus. Han gick till botten med detta sätt att tänka om världen. Wittgenstein kom fram till att detta är relativt ointressant. Det ger inte så mycket.

Så är det därför att det är så mycket i verkligheten som inte kan fångas in i faktasatser. Livet och tillvaron är så mycket mer mångfacetterad än vad vi kan uttrycka med språket. De flesta sanningar kan inte uttryckas med ord. Vi behöver andra media än språk för att kommunicera dessa sanningar, såsom blickar, gester, tonfall, beröringar, bilder, kroppsrörelser med mera.

Ett sådant medium är musik. Denna kombination av melodi, rytm och harmoni, kan på ett så mångtydigt sätt berätta om vad det är att vara människa i Guds värld att det vida övergår språkets möjligheter.

Vi kan försöka att med ord beskriva det vi tänker att musiken förmedlar till oss, men dessa satser kan bara ge oss fragmentariska insikter om vad det är som musiken väcker i oss. Våra ord kan inte helt famna den verkligheten hur nyanserade de än är.

Därför har musiken alltid varit en omistlig del av gudsfolkets gudstjänstliv. Om detta vittnar den 150:e psalmen i Psaltaren. Där nämns sju olika instrument som man ska använda för att prisa Herren: horn, harpa, lyra, tamburin, strängaspel, flöjt och cymbal. Detta är långt ifrån en uttömmande lista över Gamla testamentets musikinstrument. Säckpipa nämns till exempel i Daniels bok, i det tredje kapitlet.

En av de mera spektakulära texterna om musikens betydelse i Gamla testamentet finner vi i Nehemja 12, då Nehemja inviger den nybyggda stadsmuren. Då gick två lovsångskörer i varsina processioner åt varsitt håll uppe på muren ackompanjerade av de musikinstrument som kung David hade bestämt. Jag, som är fascinerad av ceremonier, kan inte låta bli att fantisera om hur storslagen denna händelse måste ha varit.

”Allt som lever och andas skall prisa Herren” skriver Psalmisten. Som enskilda kristna, som församlingar och kyrkor och som samlad kristenhet ska allt vi gör vara en lovsång till Gud.

En lovprisning av Gud behöver inte alltid vara romantisk och glättig. I den uppriktiga lovsången finns rymd för klagan, saklig uppriktighet och ärliga frågor, som det gör i alla kärleksrelationer.

Ska allt som har anda prisa Gud, då är musiken en omistlig del av lovprisningen, liksom alla andra former av lovprisning, därför att alla former är unika och ingen form kan ersätta någon annan.

En gång kommer hela tillvaron att förvandlas den dag då allt skapat i himlen och på jorden och under jorden och på havet och allt som finns där lovprisar levande och treenig Gud (Upp 5:13). Då är vi framme i Guds evighet. Då är allt jubel och sång (Ps 65:14).

Arne Fritzson

Arne Fritzson

Teologisk sekreterare

0739-86 16 71

arne.fritzson@equmeniakyrkan.se