Psaltarens 36:e psalm har tre avsnitt: ett avsnitt som handlar om syndaren, den gudlöse, ett annat om Guds storhet och omsorg och ett tredje avsnitt som är en bön om att de senare ska besegra de förra.
Beskrivningen av den gudlöse känns igen från flera andra psalmer i Psaltaren: föreställningen om att Gud inte ser, att syndaren kommer undan med sin ondska. Syndaren tror att Gud låter sig luras.
Men det är det andra avsnittet i psalm 36 som har blivit så älskat. Orden om Guds gränslöst rika nåd och omsorg om både människor och djur. Med psalmistens fantastiska poetiska språk berättas om Guds nåd, trofasthet, rättfärdighet, rättvisa, hjälp och glädje.
Den glädje som Gud vill ge oss är så rik, så generös, att den liknar strömmar där allt levandes törst kan släckas. Skapelsen är alldeles fantastisk! Därför behöver vi inte vara rädda för verkligheten. Den behöver inte döljas.
Man kan tänka på ett spöktåg i ett tivoli. Där blir vi rädda för att vi förs fram i ett mörkt rum och plötsligt tänds en lampa och vi ser något som skrämmer oss. Men denna skrämmande effekt skulle utebli om hela rummet där tåget fördes fram var upplyst. Det är kontrasten mellan ljus och mörker som gör spöktågen skrämmande.
Psalmisten skriver till Gud: ”I ditt ljus ser vi ljus.” Det berättar om att i Guds kärleksfulla och förvandlande närvaro lyses hela tillvaron upp och det goda och det onda får sina verkliga proportioner. Gud tänder ljuset i tillvarons spöktåg och det skrämmande blir inte alls lika skrämmande.
De gudlösa, de som tror att ondska är ett medel att nå framgång, hoppas att tillvaron har mörka rum där man kan handla utan att någon märker det, inte ens Gud. Men det som sätter sin tillit till levande och treenig Gud tror att Guds kärleksfulla närvaro uppfyller hela tillvaron och tänder godhetens ljus över våra liv.
Verkligheten är inget som behöver döljas. Den är Guds skapelse och ett utflöde av Guds kärlek. Jesus säger ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus” (Joh 8:12). Jesus har i sin försoningsgärning, sitt lidande, sin död och uppståndelse, tänt frälsningens och försoningens ljus över våra liv.
Vi behöver inte vara rädda för verkligheten, för det som är sant. Tvärtom, senare i samma kapitel säger Jesus att sanningen ska göra oss fria (v. 32). När Gud tänder sitt ljus, Jesus Kristus, över våra liv då ser vi att tillvaron inte är en främmande plats, utan livet där vi får möta kärleken. Ett annat namn för denna kärlek är Gud.
