Det finns ett antal dubbletter i Psaltaren. En intressant sådan är psalm 14 och psalm 53. Dessa psalmers texter är inte identiska, men det är så pass lika att man kan säga att det är i långa stycken samma psalm. Det finns teologiskt intressanta skillnader dem emellan, som jag kanske tar upp i en annan fredagstanke, men bortser ifrån just nu.
Denna psalm kan tyckas vara rätt modern eftersom den diskuterar möjligheten att påstå att Gud inte existerar. Ytligt sett kan man tro att detta är ett inlägg i den moderna diskussionen om förhållandet mellan gudstro och kunskapsteori: om det är rimligt att hålla tron på Guds existens för sann.
Men det ifrågasättande av Guds existens som vi möter i dessa psaltarpsalmer är inte detsamma som modernitetens kunskapsteoretiska gudsfråga utan, det är en mer etisk fråga.
Det som gör att dårar, som Psalmisten kallar dem, tänker i sina hjärtan att Gud inte skulle finnas det är för att de tror att de kan handla oetiskt utan att någon, inte ens Gud, märker det. Psalmisten erbjuder ingen modern apologetisk argumentation för att Gud existerar, utan det som är psalmistens budskap är att det är meningsfullt att handla gott, bland annat därför att Gud fyller tillvaron med sin närvaro.
Att handla rätt är meningsfullt även om ingen människa ser vad du gör, även om du inte får ett mänskligt tack. Det betyder inte att vi ska handla på ett etiskt ansvarsfullt sätt bara för att Guds allseende öga ser oss, utan därför att vår tillvaro fylls med mening genom Guds kärleksfulla närvaro.
Detta har en intressant koppling till vad utvecklingspsykologin lär oss om barn. Under barns uppväxt försöker de på olika sätt göra tillvaron begriplig. Man har en mängd hjälphypoteser som man tar till i olika utvecklingsstadier för att försöka förstå det man är med om.
En fråga som barn bearbetar under sin uppväxt är varför en del tycks handla gott även när ingen märker det, trots att man skulle vinna fördelar om man inte gjorde det. En hjälphypotes för att göra detta begripligt som barn tar till är att tänka att tillvaron bärs av en moralisk övervakare som för en form av kosmisk bokföring över alla människors moraliska förtjänster och tillkortakommanden. Detta kan betraktas som en av de tidigaste gudsföreställningar som vi har i våra liv.
Det är intressant att Bibeln inte är intresserad av modernitetens ständiga fråga om huruvida vi ska tro att Gud existerar eller inte. Gudstrons kunskapsteoretiska sanningsfråga tycks närmast vara ointressant, medan gudstrons meningsfråga har en helt avgörande betydelse.
Då blir våra första gudsföreställningar intressanta. Psalmisten anknyter till det vi alla tänkt på som barn, föreställningen om att det finns en kosmisk makt, Gud, som bryr sig om moralen i vårt sätt att vara. Denna naiva gudsföreställning bekräftas i Psaltaren.
Jesus säger: ”Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket.” (Matt 18:3).
