Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Jag ropar förtvivlat, men du är långt borta.
Psaltaren 22:2
På korset citerar Jesus ur Psaltarens 22:a psalm, vers 2. Jesus gör det på arameiska när han vid nionde timmen ropade med hög röst: ”Eli, Eli, lema sabachtani?” (Matt 27:46). Detta leder till att några tror att han ropar på Elia och några frågar om något riktigt spektakulärt ska komma att ske och undrar om Elia verkligen kommer och hjälper honom. Sägs detta hånfullt eller av en genuin nyfikenhet? Det vet vi inte.
Som kristna säger vi att Jesus är sann Gud och sann människa, samtidigt och utan sammanblandning, för att uttrycka det på det sätt som det ekumeniska kyrkomötet i Kalcedon gjorde år 451. Jesus var Gud och ändå gav han uttryck för att han var övergiven av just Gud.
Vi säger att Gud är allestädes närvarande. Gud finns överallt. Ändå finns det texter i Bibeln om att Gud upplevs som frånvarande. I Första Mosebokens tredje kapitel står det till med att människorna springer och gömmer sig från Gud. Jag har aldrig förstått hur det gick till. Men att Jesus som är Gud känner sig övergiven av Gud, hur kunde det ske?
I västerlandet lever vi i en tid där tankar om att Gud inte finns eller att Gud skulle vara död, att vi skulle leva i en tillvaro utan gudsnärvaro, förekommer flitigt. Den mening som finns genom Guds närvaro saknas. Tillvaron är tom och om den ska vara meningsfull får vi människor ordna det själva. Livets mening ges oss inte som en gåva. Kan vi inte åstadkomma det som ger livet mening, kan vi lika gärna lägga av med allt. Bara dö.
Men mitt i den gudsövergivenheten öppnar levande och treenige Gud sin kärleksfulla och befriande famn mot oss och säger ”Me too”, ”Jag också”. Jag har också varit där, mitt i gudsfrånvaron var jag, Gud, där och fyllde den med min närvaro. Gud är närvarande i gudsövergivenheten. Detta är ett kärlekens mysterium som vi inte kan och inte heller ska förstå. Men vi kan dröja inför detta i meditation och i tacksamhet.
Ibland får man frågan när man blev frälst. Ett möjligt svar är att det skedde den första långfredagen på Golgata kors. Då bröts den makt som ondskans fördärvsmakter, synden, döden och djävulen, har över oss. Då anar vi vad som menas med orden i Grundtvigs psalmtext: ”Gud råder: allt skall under honom bli lagt med kärlekens makt” (Psalmer och sånger, nr 258). Guds makt är kärlekens makt, som är annorlunda än hur vi vanligtvis tänker oss makt. Men denna makt besegrar allt, som vi sjunger i en av fastans vackraste psalmer:
Du bar ditt kors. Din härlighet, som alla himlar prisar,
Erik Gustaf Geijer, Psalmer och sånger, nr 140, vers 3.
din makt, som icke gränser vet, du lade av, att visa
att intet finns, som icke vinns av kärleken som lider.
