Förre stockholmsbiskopen, den nu avlidne Krister Stendahl, berättar en anekdot i en av sina böcker, Paulus bland judar och hedningar. Den handlar om mannen som var så glad över att han var så ödmjuk. Sedan blev han ledsen för att han blev glad över sin ödmjukhet. Då blev han glad för att han blev ledsen för att var glad och så vidare. Han blev glad och ledsen om vartannat. Det är som speglar i andra speglar. Det tar aldrig slut.
Jag tänker på Stendahls historia när jag läser 131:a psalmen i Psaltaren. Det är som om Psalmisten ger sig själv en klapp på axeln och konstaterar att hen inte är övermodig, har inga stolta later och ägnar sig inte åt stora ting, åt det som övergår hens förstånd. Finns det inte något paradoxalt i detta? Lite grann som mannen i Stendahls historia: att vara glad och lite stolt över sin egen ödmjukhet.
Samtidigt finns det ett moment av självkritik i den psalmen. Psalmisten skriver att hen har lugnat och stillat sin själ. Det är en berättelse om att komma till besinning, att inse sina egna begränsningar.
Utvecklingspsykologer skriver om att tonåringar genomgår en fas där man provar tanken på att man själv är speciell, utvald till att göra stordåd och i den närmaste ha en messiansk ställning. Vi ska inte moralisera över en sådan hållning. Genom vår utveckling prövar vi olika hjälphypoteser för att förstå vår tillvaro, och detta är just en sådan.
Det 131:a psalmen beskriver är alltså något som ingår i alla människors vuxenblivande. Vi behöver en period där vi tänker att vi är utvalda och vi behöver lämna den perioden. Det gör vi genom vår mognad. Men det är inte så att vi bara gör det som 131:a psalmen skriver om en gång i livet och sedan är det klart. Övermod är en frestelse som ligger nära till hands för många av oss. Det gäller inte minst när vi blir arga.
Men psaltartexten tar sin berättelse om mänsklig mognad ett steg längre. Det är inte en vis och ödmjuk äldre människa som den mogna människan jämförs med i psalmen, utan det lila barnet i sin mors famn.
Det är i den tillit som det lilla barnet i sin mammas famn är ett uttryck för som den ideala gudsrelationen gestaltas. Vi vill ofta tänka att vårt värde inför Gud och våra medmänniskor ligger i våra prestationer, i det vi åstadkommer. Men Gud är inte den där krävande föräldern som begär någon motprestation för sin kärlek.
Jesus säger: ”Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket” (Matt 18:3). Det är först när vi får den tillit som ett barn i sin förälders famn har, som en levande och starkgudsrelation kan formas. Det är när man fäster sitt hopp till levande och treenig Gud, och inte till våra mänskliga prestationer, som vi kan mogna och få den ödmjukhet som kännetecknar ett gott mänskligt liv.
