Psalm 32 – Befrielsen i att berätta hur det egentligen är

När man har gjort något riktigt dumt, får man ofta en spontan känsla av att vilja fly, att bara få försvinna och slippa att kännas vid eländet. Man kan inbilla sig att problemet inte är den dumhet man har gjort, utan att någon ska upptäcka att det är just en själv som har ställt till det. Den stora skadan är inte det dumma utan den potentiella upptäckten och en upptäckt kan man kanske förhindra. Det är bara att hålla tyst.

Den taktiken har Psalmisten använt och märkt att den har varit förödande. Psalmisten skriver:

Så länge jag teg tynade jag bort. Jag jämrade mig dagen lång, dag och natt låg din hand tung på mig, jag blev som en åker i sommarens torka (32:3f).

Att leva i förnekelse är aldrig nyttigt i längden. På kort sikt kan det vara en livsviktig försvarsmekanism men i längden är det krävande och tar mycket kraft. Man tynar bort och blir som en uttorkad åker.

Men Psalmisten har lärt sig att det man en gång fruktade, att ens misstag skulle uppdagas, inte är den fruktansvärda händelse som man har föreställt sig, utan sanningen är den rakt motsatta: Man blir lycklig av att bekänna sina fel och kännas vid sina brister, för det är bara då man kan få förlåtelse för det som inte har blivit som det ska.

Gud är sträng och har höga moraliska krav på oss. Men Gud är framför allt kärlek och förlåtelse. När vi har gjort något fel så ska vi inte söka dölja det från Gud, som om det vore möjligt, utan tvärtom bekänna det. Då vill Gud som en kärleksfull förälder hjälpa oss att ordna upp det som har gått fel och att gå vidare från det som har hänt.

Tänk att ha en sådan gudomlig faders- och modergestalt. Ingen som vi behöver hålla tillkortakommanden dolda för, utan tvärtom någon som man vill ska se hur eländigt allt är, därför att då kan man få hjälp att ordna upp det som behöver lösas.

Gud är försoningens Gud. Guds specialitet är att göra något bra av det som har blivit fel. Gud kan vända nederlag till segrar. Förlåtelsen finns som en möjlighet för oss, men bara den som bekänner sina felsteg kan få förlåtelse.

Därför är syndabekännelsen en central del av vårt gudstjänstfirande, särskilt i samband med nattvard. Vi har det ofta i inledningen av nattvardsliturgin. Jag brukar jämföra det med om man ska äta middag hemma hos en vän och har något otalt med denne. Då vill man gärna ta upp det i början av umgänget så att det är avklarat och man kan gå vidare i gemenskapen. Det där ska man klara av innan man delar måltiden för att få en riktigt fin måltidsgemenskap.

Arne Fritzson

Arne Fritzson

Teologisk sekreterare

0739-86 16 71

arne.fritzson@equmeniakyrkan.se