Det finns en spännande intellektuell och känslomässig rörelse i Psaltarens fjärde psalm. Psalmen inleds med en klagan, ett rop till Gud, om att få rätt och rättvisa. Psalmisten finns i nöd. Så kan många aftonböner inledas. Man börjar i det som är fel, i det som fattas, i avsaknaden av rätt och rättvisa.
Men i mötet med Guds kärlek och omsorg förvandlas Psalmistens livskänsla. Böneropet blir en mer saklig bön om bönhörelse och nåd. Den bönen kommer ur Psalmistens erfarenhet av gudsmöten som berättar att Gud öppnar en väg när man är trängd.
Sen riktas bönen mot dem som förefaller mäktiga, mot dem som ljuger och älskar tomheten. De ska veta att Gud är förunderligt god mot dem som förtröstar på Guds nåd och vet att Gud hör ens bönerop.
Så i mötet med Guds förvandlande närvaro får verkligheten sina rätta proportioner. Blir man upprörd, och det finns ju många anledningar att bli det, så är det viktigt att inte synda.
Jag kommer att tänka på första versen i Galaterbrevets sjätte kapitel som handlar om att man ska tillrättavisa ett syskon i tron som överträtt en regel. En sådan tillrättavisning ska göras med ödmjukhet, så att den som tillrättavisar inte själv blir frestad.
När man tillrättavisar någon är man själv sårbar för att gå över en gräns att göra fel. Att hjälpa någon som har hamnat snett på ett sätt som är kärleksfullt är en konst. När man gör det, utsätter man sig för en risk. Då kan man bli högmodig på ett olyckligt sätt.
Nej, synda inte när du blir upprörd och framför allt inte när du lägger dig på din bädd, utan då ska man släppa allt, vara stilla och ge rätta offer skriver Psalmisten. Vad menar Psalmisten med det? Jo, tillit till Gud, gudsförtröstan.
För att komma till ro behöver man inse att just nu kan man inget göra, annat än att överlämna sig i Guds kärleksfulla händer. Vi behöver vila. Därför är det är så fantastiskt att sabbatsbudet finns i Bibeln.
Då Psalmisten låter sin livskänsla präglas av insikten om att mitt i våra liv är Gud närvarande, då blir det tydligt att det Gud ger oss är långt mer värdefullt än rika skördar av spannmål och druvor. Då kan aftonbönen avslutas och Psalmisten säger: ”Jag lägger mig ner i frid och sover. Du, Herre, låter mig bo i trygghet.”
Man kan gå till dygnsvilan i trygg förvisning att man vilar i Guds händer och att Guds kärlek omfamnar hela tillvaron. Visst är våra liv fyllda av bekymmer och oro, men allt detta omfamnas av något mycket större och djupare: den frid som finns i Guds kärlek till oss i Jesus Kristus.
