Psaltarens 85:e psalm har tre delar: vers 2–4, vers 5–8 och vers 9–14. Den första delen berättar om vad Gud har gjort för sitt folk tidigare i historien. Detta är en bekännelse, men även ett sätt att argumentera för Gud att han ska gripa in och förändra folkets situation. Psalmisten säger detta som en del av sin brottning med Gud. Det är som om Psalmisten säger till Gud: ”Kom igen! Du har gjort det förr.”
Den andra delen av psalmen är just en bön om att Gud ska förändra folkets situation och än en gång göra det han gjort förr: ta bort folkets skuld, förlåta all deras synd och, genom det, ge dem liv igen. Det är en bön till Gud om att visa folket sin godhet och ge dem sin hjälp.
Det är den tredje, den längsta och sista delen av psalmen som har gjort denna psalm så älskad. För psalmisten börjar lyssna till Gud och Gud förkunnar välgång för sitt folk, Guds hjälp är nära dem som fruktar honom och Guds härlighet bor i folkets land.
När Psalmisten börjar känna in Guds närvaro förändrar psalmen karaktär och blir till en fantastisk och poetisk lovsång om hur Guds närvaro förvandlar världen. I psalmens poetiska bildspråk blir tillvaron en mötesplats för fyra av Guds främsta egenskaper: godhet, trofasthet, fred och rättvisa.
Trofasthet spirar ur jorden som sädesslag och rättvisa ser ner från himlen, från Guds perspektiv. Den, rättvisan, går framför Gud. I Guds värld finns en rättvisa som gör att vi kan känna tillit till Gud. Det som händer när Gud närmar sig sin värld är att vi ser Guds rättvisa. Där Gud har gått fram finns fred och välgång.
Att Psalmisten konstaterar att fred och rättvisa omfamnar varandra är centralt därför att fred och rättvisa förutsätter varandra. Det ena kan inte finnas utan det andra. Vi ser det just nu i flera av de fruktansvärda konflikter som pågår i vår värld: Ukraina, Gaza, Sudan, Myanmar med mera.
Fred är så mycket mer än frånvaro av krig. Fred infinner sig inte när krigshandlingar upphör. En riktig fred är alltid en rättvis fred. Därför är det så betydelsefullt att just dessa två begrepp omfamnar varandra. De är två distinkt olika företeelser men ändå alltid intimt förenade, som en omfamning.
Gud vill våra livs och hela skapelsens bästa. Skapelsen är ett utflöde av Guds kärlek. Gud arbetar ständigt på att skapelsen ska nå fulländning och att Guds omsorg ska prägla hela tillvaron. Guds beröring av våra liv är som en öm omfamning. Den är precis så där lagom. Det är en omfamning där man får plats, känner sig bekräftad men inte förtryckt. Där finns samtidigt rymd och närhet, rum för livet och den närhet som gör att man inte känner sig ensam och övergiven, utan en plats där det är gott att få finnas till som människa.
