Som hjorten längtar till bäckens vatten, så längtar jag till dig, o Gud.
Ps 42:2
Tänk dig att du är riktigt varm. Det är en varm sommardag eller du har gjort ett rejält träningspass. Tänk dig hur skönt det är att just då dricka något kallt. Hur ljuvligt den kalla drycken smeker insidan av mun och strupe och den känsla utav lättnad som detta för med sig.
Det är lätt att tänka på denna känsla när man läser andra versen i Psaltarens 42:a psalm och det är inget fel i sig, men vi ska vara medvetna om att vi läser utifrån vårt moderna, västerländska sammanhang och då får vi andra associationer än de man fick då texten skrevs. Psaltaren skrevs i en kontext där torka var ett reellt hot mot överlevnaden. Törsten signalerade inte bara att man längtar efter den vederkvickelse som dryck kan erbjuda dem som är törstiga, utan den berättade om en vattenbrist som kan utgöra ett hot mot liv och hälsa.
Detta allvar blir uppenbart när man läser vidare psalmen och i den 43:e psalmen, som är en förlängning av psalm 42. Här talas det om fiender, om att tårar har blivit Psalmistens föda, om en själ som är tyngd av sorg och full av oro. Metaforerna blandas på ett charmigt och något överraskande sätt. Om torka är problemet i vers två, så är översvämning och drunkning faran i vers åtta.
Det finns ett antal geografiska angivelser i psalm 42. Det talas om Jordans och Hermons land och Misars berg. Var Misars berg ligger är man inte säker på, enligt den litteratur jag tittat i, men Hermons berg finns på gränsen mellan Libanon, Syrien och de av Israel ockuperade Golanhöjderna. Där finns en av Jordanflodens källor.
Psalmisten finns alltså cirka 40 mil från Jerusalem och templet och längtar dit. Han minns hur det var att gå i den Mäktiges hägn upp till Guds hus, med tacksägelse och glädjerop i skaran som drog upp till högtid. Hans sorg handlar både om ett geografiskt och ett andligt avstånd.
Som så många som upplever sorg och besvikelser ställer Psalmisten varför-frågor. Varför har du stött bort mig? Varför måste jag gå sörjande, plågad av fiender (43:2)? Tre gånger i dessa två psalmer frågar Psalmisten varför själen har denna sorg och oro. Det svar som frågan får alla tre gångerna är detsamma: ”Sätt ditt hopp till Gud! Jag skall åter få tacka honom, min räddare och min Gud.”
Varför-frågorna leder till en bön, 43:3–4, och bönen till en tillit: ”Om dagen skall Herren skänka sin nåd, om natten skall jag sjunga till hans ära och be till Gud som ger mig liv”. Psalmisten, som längtar efter det livgivande vattnet, ger äran till Gud, därför att Gud ger liv. Gud stillar den törst som allt levande har. Psalmen slutar i gudstillit.
