Som storstadsbo tycker jag att det häftiga med att komma ut på landet är bland annat att få titta upp på himlen under stjärnklara kvällar och nätter, när stjärnhimlen gnistrar som ett smycke med många ädelstenar. Det suger liksom tag i mig och jag börjar alltid reflektera över universums storhet och min egen och vår jords kosmiska litenhet.
Det vi ser är bara ett ytterst litet fragment av vår galax, Vintergatan, som är en relativt liten galax av de cirka 2000 miljarder galaxer som forskare just nu räknar med att det finns i vårt universum. Vi lever i utkanten av en relativt liten galax. Den kopernikanska revolutionen, då vi slutade tro att vi lever i universums mitt, har med tiden förlängts. Nu vet vi att vi lever i en kosmisk avkrok.
Många filosofiska, religiösa och livsåskådningsmässiga reflektioner inleds just med en blick upp på stjärnhimlen och kontrasten mellan kosmos väldighet och människans litenhet.
Även Psalmisten gör detta i den åttonde psalmen och ställer frågan om vad en människa är i relation till en blick på himlen och på himlakropparna. När man ser dem kan man fråga sig: Vad är då en människa?
Men som nästan alltid i Psaltarens psalmer så förs en faktor in i tankegången som förändrar frågeställningen helt och hållet: Guds närvaro. Vi människor är inte meningslösa kryp som under ett mikroskopiskt ögonblick vistas på denna jord som kan beskrivas som ett dammkorn i ett oändligt kosmos. Varför inte? Därför att Gud har skapat oss, ständigt omskapar oss, älskar oss, vill möta oss och fylla våra liv med mening.
Människan är oändligt värdefull, inte på grund av sin relativa storlek i kosmos, utan därför att Gud bryr sig om människan och tar sig an oss som är dödliga. Vi är skapade till Guds avbild står det i Bibelns första kapitel (v. 27). Psalmisten uttrycker detta genom att skriva att vi är gjorda nästan till gudar, krönta med ära och härlighet.
Med detta följer också ett ansvar för övriga skapelsen. Som människor har vi möjlighet att älska och välja det goda. Men det innebär också att vi har möjlighet att inte göra detta och därmed missa vår bestämning som människor.
När något inte blev så bra som det kunde ha blivit då tycker vi det är tråkigt och då kan vi säga ”Så synd!”. Det är just den kristna trons ord för att vi som människor missar vår bestämning: synd.
Det stora med att vara människa är att vi inte är biologiska robotar som är programmerade, förutbestämda, till att göra det ena eller andra. Vi har massa valmöjligheter. Bara den som kan göra något fel, kan göra något rätt. Detta är högheten med att vara människa skapad till Guds avbild.
