Visa mig, Herre, din väg, så att jag kan vandra i din sanning.
Jag älskar Psaltaren. Det är den bibelbok jag läser mest och jag njuter när jag gör det. Jag har många favoritpsalmer. Vilken jag tycker mest om växlar. Men det finns en vers som jag har haft en alldeles särskild fascination över i nästan 30 år och det är 86:11 eller 11a, för att vara mer exakt. Det är just den versens första mening som jag har varit intresserad av.
Det har sin bakgrund i att jag åren kring millennieskiftet arbetade med min doktorsavhandling i kristen troslära, dogmatik. Det har funnits en kritik mot svensk dogmatisk teologi som går ut på att vi ägnat oss för mycket åt metodfrågor och för lite åt själva dogmatiken, den kristna troslärans innehåll. Den kritiken träffade mitt avhandlingsarbete mitt i prick. Min avhandling handlade just om dogmatikens metod.
Om man i sju år funderar kring teologins metodfrågor är det nästintill ofrånkomligt att man börjar fundera kring en av de frågor som Pontius Pilatus ställer till Jesus i Johannesevangeliets artonde kapitel: ”Vad är sanning?” (v. 38). Det är nämligen hur man besvarar den frågan som avgör vilken teologisk metod man tycker är mest lämplig för den kristna trosläran.
I min bearbetning av denna fråga mötte jag flera teologer och filosofer som inte såg sanningsfrågan som något som handlar om en språklig korrespondens eller koherens, som är så vanligt i det västerländska tänkandets historia. Istället utvecklade dessa tänkare olika former av manifestationsteorier om sanningens väsen. Det betyder att sanningen inte finns i språket eller i omdömet utan är något vi finns i som en miljö eller ett bibliotek. Sanning är då inte något som vi har, utan något som vi finns i.
Jag kom då att tänka på Psaltaren 86:11a att man kan vandra i Guds sanning. När jag talade med detta med min handledare påpekade han helt riktigt att Psalmistens sanningsbegrepp är inte bara detsamma som dessa andra tänkares utan ännu mera sofistikerad, därför att metaforen ”vandra” tillför en dynamisk dimension till sanningsbegreppet.
Psaltaren 86:11a är inte bara en mycket poetisk beskrivning av sanningens väsen. Den utgör också en mycket väl genomtänkt kunskapsteori. En av de stora skillnaderna mellan olika manifestationsteorier om sanning från mer språkliga är att de för med sig intressanta sociala konsekvenser. En sanning som man inte har utan finns i, vandrar i, bli mindre ett medel för social kontroll.
Det finns en fantastisk koppling mellan denna vers i Psaltaren och det Jesus säger i Johannesevangeliet 14:6: ”Jag är vägen, sanningen och livet”. Kopplingen mellan sanning och väg finns även där och kompletteras med ytterligare en koppling: till livet. Det understryker det bibliska sanningsbegreppets dynamiska karaktär.
En gång läste jag en kommentar till denna vers där det stod att Jesus inte kan ha menat att han är sanningen, för sanning kan man inte vara, utan Jesus måste ha menat att han talar sanning. Det tror inte jag. Med detta Jesusord ansluter sig evangeliet till en manifestationsteori om vad sanning är. Det är underbart, tycker jag. Jesus säger att han är sanningen. I den sanningen, Jesus Kristus, får vi leva som nya skapelser (2 Kor 5:17). Vi får döpas in i den sanningen (Rom 6:3). Den frihet som Gud ger oss genom sin kärlek till oss i Jesus Kristus är den djupaste sanningen om vad det är att vara människa i Guds värld. I den sanningen får vi leva och ta emot liv, liv i överflöd (Joh 10:10).
