Som ordinerad medarbetare är jag van att jobba med kyrkohandböcker. Det är ungefär som gudstjänsternas kokböcker. Det är som recept för hur man gör en gudstjänst. Liksom ett recept inte är en färdig måltid, är inte en handbokstext en färdig gudstjänst. Det krävs mycket jobb och en personlig insats för att låta orden i handboken ta gestalt i en gudstjänst.
Jag tänker ofta på våra kyrkohandböcker när jag läser Tredje Moseboken. Den är till stora delar som en handbok för Gamla testamentets tempelgudstjänst. När jag läser dessa texter får jag känslan att Gud är väldigt petig i hur allt ska gå till i Jerusalems tempel. Jag blir nervös bara jag läser om det. Det verkar vara tufft att medverka i templets gudstjänstliv.
Ändå slår det mig ofta när jag läser vidare om templet i Gamla testamentet hur ofta folket är glada i samband med gudstjänsterna där. Tempelgudstjänsterna var källor till glädje och fest.
I Psaltaren 133:3 jämförs gemenskapen mellan syskon med två saker: dels Hermons dagg som faller över Sions berg, vilket berättar om att dagg, väta, är en välsignelse i ett torrt landskap, dels som när den fina oljan på huvudet rinner ner i skägget, i Arons skägg, som faller ner över dräktens linning.
Både oljan och daggen är tecken på den stora generositeten i Guds välsignelser. Det finns en koppling mellan orden i Psaltaren 133 och orden i den välkända herdepsalmen, psalm 23, om att Gud smörjer mitt huvud med olja.
Men det finns ytterligare en dimension i orden om den fina oljan som rinner ner i prästens skägg. När oljan rann ner i skägget, ända ned till kraglinningen, så blir skägget kladdigt och det kanske till och med blir oljefläckar på den dyrbara prästdräkten.
Mitt i det högtidliga kommer det in en bild av den mänskliga sårbarheten. På en gång kommer vi nära och vi kan identifiera oss med prästen mitt i all sin praktfulla utstyrsel. Allt som sker runt prästen är inte perfekt.
I sändningarna från Nobelprisutdelningarna från Konserthuset i Stockholm får vi ibland se inslag som får mig att tänka på den 133:e psalmen i Psaltaren. Det är efter ceremonin när någon av pristagarna visar sitt pris, medaljen och diplomet, för sina små barn eller barnbarn. Då kommer bilder av mänsklig närhet in mitt i det som är så högtidligt.
Det är en bild av syskonkärlekens rikedom. Gud ger oss många välsignelser. Många av dem ger Gud till oss genom våra medmänniskor, i sammanhang där vi möter gemenskap, omsorg och närhet. Där blir vår sårbarhet tydlig. Där är inte allt perfekt. Där rinner olja i skägg och på dyrbara kläder. Där skänker Herren oss sina välsignelser, liv i alla tider.
