I Gamla testamentet finns många händelser beskrivna som väcker starka känslor. Men två av dem står i en klass för sig: en av dessa händelser är fantastisk och den andra helt fruktansvärd.
Den förra är folkets befrielse ur slaveriet i Egypten, som vi läser om i Andra Mosebok, och den senare händelsen är bortförandet av folket till fångenskapen i Babylon, vilket var den yttersta katastrofen.
I Psaltarens 137:e psalm möter vi folket som i sin sorg sitter och gråter vid Babels floder, Eufrat och Tigris. Det totala nederlaget och den fullständiga förnedringen har inträffat och desperationen som har sitt grepp om folket är utan gräns. De hänger upp sina lyror i pilträden. Deras fångvaktare ber dem sjunga sånger från Jerusalem, men hur ska det kunna göra det i allt sitt elände? Kanske är dessa uppmaningar från fångvaktarna mera hån, än uttryck för genuina önskningar att höra dessa sånger.
Psalmisten säger att om hen skulle glömma Jerusalem och inte ge staden dess rätta plats i sitt liv så borde hens hand förlamas och hens tunga fastna vid gommen. Så starka är Psalmistens känslor. Bland dessa känslor finns en önskan om hämnd mot dem som har tagit dem till fånga och mot dem som gladdes över att denna tragedi drabbade folket.
Men bland dessa önskningar om hämnd finns också ord som är så obehagliga att vi får kalla ilningar längs vår ryggrad när vi läser dem och tar till oss vad det faktiskt står: ”Lycklig den som får ta dina späda barn och krossa dem mot klippan” (v. 9). Psalmisten önskar sig att brutalt få mörda sina plågares spädbarn. Hur ska vi förhålla oss till det?
Här kommer några förslag: För det första, i förmodern tid, då detta skrevs, när det inte fanns smärtstillande läkemedel och nästan alla levde med olika former av värk, hade man ett delvis annat förhållande till smärta och brutalt våld än vad vi har idag. För det andra, man hade en mer ambivalent hållning till yngre generationers delaktighet i tidigare generationers moraliska övertramp. För det tredje, att folket själv utsatts för en sådan förnedring i samband med deportationen till Babylon sätter önskningar om en brutal hämnd i ett perspektiv.
Men det viktiga att komma ihåg är att vi som människor inte väljer våra känslor. Vi känner det vi känner, hur olämpliga och anstötliga dessa känslor än är. Det vi väljer är hur vi hanterar dom. Då är Psalmistens sätt att hantera dessa hemska och destruktiva känslor föredömligt, nämligen att lyfta upp dem inför Gud i bön.
Gud vet allt om oss och känner oss mycket bättre än vi själva gör. Vi har inget att dölja för Gud, framför allt därför att det är omöjligt. Men om vi lyfter våra känslor i bön inför Guds ansikte så kan Guds kärleksfulla närvaro förvandla oss och vårt sammanhang eller, som vi säger i Equmeniakyrkans vision, att mötet med Jesus Kristus förvandlar mig, dig och världen.
