Bland Psaltarens klagopsalmer skiljer vi mellan de individuella och de kollektiva klagopsalmerna. Bland den senare kategorin psalmer finns några bibelverser som man verkligen studsar inför. En sådan är Ps 44:18.
Den 44:e psalmen börjar med nio verser som beskriver den godhet Gud har gett till folket i tidigare generationer. Det är en typ av trosbekännelse, ett uttryck för tillit till gud, men också ett sätt att argumentera med Gud. Det är som Psalmisten säger till Gud: ”Kom igen! Det här har du gjort tidigare, så du kan göra det igen.” Sedan följer åtta verser av klagan, av att beskriva den eländiga situation som folket hamnat i under senare tider.
I Gamla testamentet möter vi något som vi kallar deuteronomistisk teologi. Deuteronomium är det latinska namnet för Femte Mosebok. Det är en teologi som handlar om att för att Gud ska hålla sina löften till folket som gavs vi förbundet vid Sinai behöver folket hålla sig till lagen.
Första gången vi möter sådan teologi i Gamla testamentet är faktiskt redan i Tredje Mosebokens 26:e kapitel där det finns löften och varningar: löften om alla de välsignelser folket ska få om de håller Guds bud och varningar för de svårigheter som Gud ska göra mot folket om de inte håller de bud som Gud har gett. Vi möter denna deuteronomistiska teologi hos flera av Gamla testamentets profeter, kanske tydligast hos Jeremia. När man läser Gamla testamentet så får man mer och mer en känsla av att just det som Gud varnat folket för kommer att inträffa. Mycket riktigt: I Andra Krönikebokens 36:e kapitel läser vi:
”Och alla de ledande bland prästerna och folket blev mer och mer trolösa och tog efter de avskyvärda bruken hos andra folk, och de orenade Herrens hus, som han hade helgat i Jerusalem. Gång på gång sände Herren, deras fäders Gud, varningar till dem genom sina sändebud, eftersom han ville skona sitt folk och sin boning.” (v. 14f.)
Men i Psaltarens 44:e psalm möter vi en helt annan bild. Efter att räknat upp allt elände som drabbat folket utbrister Psalmisten: ”Vi utsätts för detta, fast vi inte glömt dig och inte svikit förbundet med dig” (v. 18). Folkets hjärtan har inte vänt sig från Gud och deras steg har inte vikit ifrån Guds väg och det vet Gud, konstaterar Psalmisten. ”Vakna!” utbrister hen och frågar Gud: ”Varför sover du?”.
Så här möter vi den deuteronomistiska teologins motsats och vän av ordning frågar sig: ”Hur går detta ihop?”. Det gör det inte och det är som det ska. Livet är ingen logisk formel eller en balansräkning som går ihop. I bön får vi säga vårt hjärtas mening. Vi får till och med uttrycka vår besvikelse och vår frustration mot Gud och det är precis det Psalmisten gör i psalm 44.
I det mötet förvandlas Psalmisten och påminns om Guds godhet. Den 44:e psalmens avslutande bön är: ”Grip in, kom till vår hjälp, befria oss, du som är god!” (v. 27).
