I Psaltaren finns 15 vallfartsånger, psalm 120–134, som traditionellt sjöngs av folket när det gick upp till Jerusalem i samband med högtiderna. Dessa psalmer kallas även uppstigningssånger eftersom Jerusalem ligger på en höjdplatå och man gick alltså uppåt när man gick mot Den Heliga staden. Sångerna präglas av längtan, trygghet och glädje, med fokus på Jerusalem, templet och Guds beskydd.
Den mest kända av dessa vallfartsånger är psalm 121. Den börjar mitt i vallfärden då vandraren lyfter blicken mot bergen, mot resans mål, Jerusalem. Kanske tänker pilgrimen på hur hen ska orka gå hela vägen. Varifrån ska hjälpen komma?
Hjälpen kommer från Herren, Gud, som har gjort himmel och jord. Läser man detta i den svenska Bibeln från 1917 står ordet herren med versaler, stora bokstäver, för att visa att det hebreiska ordet för Herren är Jahve, det hemliga gudsnamnet som Mose är den första som får höra då han i början av Andra Mosebok möter Gud vid Guds berg, Horeb. Israels Gud, Gud som heter jag är, går vid pilgrimens sida och denne får vandra i Guds skugga. Gud låter inte Psalmistens fot slinta, utan vakar över varje steg som hen tar.
Att hjälpen kommer från Herren, Skaparen, är en bekännelse till Gud som skapelsens Gud och världen som Guds värld. Att tro att hjälpen kommer från skapelsens Gud säger något om en grundhållning till livet och tillvaron. Skapelsen är ett utflöde av Guds kärlek. Livet är en gåva. Det är något fint att få finnas till som människa i Guds värld.
Men Gud är även Israels Gud. Gud beskyddar Israel, förbundsfolket, liksom Gud har omsorg om alla folk (Am 9:7). Gud ingick ett förbund med Israels folk på Sinai för hela världens skull. Gud vill leva med oss och vill vara vår vän på våra livs vandringsstigar. Gud sover aldrig utan vakar ständigt, både i sol- och månsken.
Kan solen skada oss? Ja, vi kan bränna oss och få solsting. Hur är det då med månen? Kan den skada oss? Frågan blir lite löjlig. Man ska inte pressa metaforer, i synnerhet inte i Psaltaren. Poesin når djupare lager av sanning än vad det sakliga objektspråket kan omfatta.
Herrens beskydd om oss ger oss inte fribiljett från livets sorger och besvikelser. Mycken ondska och många livsfaror kan drabba oss alldeles oavsett vad vi läser i Psaltaren 121:7. Livet skiftar. Men genom alla dessa skiften finns ett löfte och det är det löftet som kyrkoårets påsktid, de fyrtio dagarna efter påskdagen, handlar om: att Jesus har uppstått ifrån de döda och att tron, hoppet och kärleken är det enda som består (1 Kor 13:13).
De fantastiska löften om Guds beskydd som vi får i Psaltarens 121:a psalm gäller vårt innersta, det som i andra bibeltexter kallas vårt hjärta, till exempel i Ordspråksboken 4:23, det som är kärnan i våra liv och i våra personligheter. Det ska Gud alltid bevara, nu och för evigt.
(Inläggets foto är AI-genererat)
