145:e psalmen i Psaltaren är en av Bibelns maffigaste texter, tycker jag. Det är en kraftfull lovsång till Gud och det är svårt att hitta en text som är ett tydligare uttryck för gudstillit. Vi möter begrepp som stor, hög, väldig, evig, från släkte till släkte i psalmen och den får oss att jubla över Guds godhet och kärleksfullhet. Det är en text som är så uppbygglig att det nästan känns som den överdriver.
Gud är kärleksfull i allt hen gör och öppnar sin hand och mättar allt levandes hunger, läser vi. Allas ögon är vända mot Gud och Gud ger dem föda i rätt tid. Stämmer det? Det finns ju de bland de levande som svälter, både människor och djur. ”Herren skyddar dem som älskar honom, men alla de onda förgör han” står det (v. 20). Gränsar detta till någon form av framgångsteologi?
Då är det lätt att tänka på det jag skrivit så många gånger i mina fredagstankar om olika psaltarpsalmer: Psaltaren är en helhet och att allt inte finns i varje psalm. Vid sidan av lovprisningspsalmerna finns klagopsalmerna och dessa utgör nödvändiga komplement till varandra. Enstaka psalmer kan framstå som onyanserade men gör det därför att de är delar av en större helhet.
Frågan är hur vi läser psalm 145 och andra texter, i Bibeln och i övrigt, som uttrycker en stark tillit till Guds kärlek och godhet, utan att bli förtryckande och brista i respekt för dem som upplever sorger och besvikelser i sina liv. Vi behöver respektera både de som med tacksamhet säger sitt ”Amen” till psalm 145:s starka ord om Guds godhet och de som just i de sammanhang de befinner sig i där och då har svårt att ta till sig orden och kanske uppfattar dem närmast som ett hån.
Hur läser man ord om att Gud stillar allt levandes hunger i en värld där många, alltför många, svälter? Det är en fråga som ställer gudsfrågan på sin spets och då går en dogmatisk teolog som jag igång.
Det är kanske att göra det för lätt för sig att bara peka på det faktum att det finns andra psalmer i Psaltaren. I vår västerländska kultur har vi en tendens att dela upp livet i en andlig och i en materiell del. Talar psalm 145 bara om den andliga hungern och det är den som Gud alltid mättar? Nej, det är att göra det för lätt för sig. Bibeln har inte detta enkla tvårumstänkande. Livet är en helhet och Guds omsorg om oss gäller hela våra liv.
En möjlig tanke är att den 145:e psalmen i Psaltaren har ett evighetsperspektiv och berättar om att i evigheten besegrar livet och kärleken allt som vill hindra vår tillvaro från att vara den sprudlande dynamiska existens, fylld av godhet och omsorg, som Gud en gång skapade det till.
