I Gamla testamentet finns en samling texter som jag tycker extra mycket om. Jag kallar dom GT-miniatyrer. Det är texter som på olika sätt sammanfattar Gamla testamentets historia. Min främsta favorit bland dem, som jag skrivit om flera gånger tidigare i mina fredagstankar, är Nehemja nio. Andra exempel är Jeremia elva, Hesekiel tjugo och Jesus Syraks vishet 44–50. Det finns flera sådana GT-miniatyrer bland Psaltarens psalmer. Psaltaren 105 och 136 är exempel på det.
Men min favoritminiatyr i Psaltaren är psalm 78. Det är en lång psalm, 72 verser, och dess återgivning av historien är inte helt kronologisk. Den psalmen har ett mustigt bildspråk och många av dess formuleringar är subtila antydningar av fler olika händelser i Gamla testamentet. Man kan läsa den flera gånger och upptäcka nya underfundiga ordvändningar.
Människan är en berättelse är titeln på en bok av psykiatrikern Clarence Crafoord som kom första gången 1994. Den boktiteln kan tjäna som en symbol för hur viktigt berättelsebegreppet har blivit i vår samtid. Ordet narrativ är det stora inneordet. Jag förstår egentligen inte varför ordet berättelse inte anses duga, men det verkar väl finare att säga ett svårare ord.
Alla ska berätta berättelser: politiska partier, företag som gör reklam, föreningar som vill värva medlemmar med mera. Berättelse verkar vara det magiska ordet. Folk ska känna igen sig i den berättelse, det narrativ, som framförs.
Ibland görs detta i manipulerande syften. Vi lever i en tid där vi sköljs över av budskap som vill lura oss att anknyta till än den ena berättelsen, än den andra. För propagandister, som vill få folk att tro på deras sätt att beskriva verkligheten, är manipulativa berättelser en av deras allra starkaste och mest effektiva metoder.
Psaltarens 78:e psalm berättar om hur Gud och Guds egendomsfolk, Israel, har haft en lång gemensam historia. En viktig del av förbundet mellan Gud och folket är att berättelsen om hur Gud funnits med i folkets historia ska föras vidare till kommande generationer. Psalm 78 ska förstås i det sammanhanget.
Psalmen berättar historien om befrielsen från slaveriet i Egypten, vandringen genom öknen och intåget i löfteslandet, landet som flyter av mjölk och honung. Psalmen konstaterar att, trots att dessa händelser finns i folkets kollektiva minne, har det inte hållit sig till förbundets villkor, utan brutit mot lagens bud, kränkt Gud med sina offerplatser och gjort hen avundsjuk med sina avgudabilder. Då drabbades folket av olyckor.
Så kommer den 65:e versen som är psalmens vändpunkt då Gud ”vaknar” och vänder folkens öden. Då byggs Guds helgedom, templet i Jerusalem och David blir kung i Juda rike. Just 65:e versen i psalm 78 i Psaltaren innehåller en av Bibelns mest förvånande gudsmetaforer. Gud liknas vid en bakfull soldat.
Man ska aldrig pressa metaforer. Det gäller i synnerhet denna. Men den är värd ett leende. Mitt i en allvarlig berättelse om folkets historia, just i psalmens mest centrala del, finns en bild av Gud som sticker ut på detta speciella sätt. Det finns humor i Bibeln.
Fortsättningen på mina fredagstankar om psalm 78 kommer nästa vecka.
