Vad ska hända efter pandemin?

Frågan återkommer med allt tätare mellanrum. Kanske ställdes den bara några gånger i höstas men under vintern blev den mer frekvent. Nu kommer den nästan dagligen. 

Ja vad ska hända? Kan vi drömma om något efteråt? Orkar vi? Jag tycker att jag fortfarande har jag fullt sjå med det som gäller dagligen. Begränsningarna, smittan, de sjuka. Men också nyhetshetsen, klagomålen och alla försök till prognoser. Hur orkar vi med allt detta? Vad kan vi hoppas på? ”Vi växte upp med mål och planer… vår erfarenhet nu är att vi inte ens kan planera för nästa dag” skriver prästen och motståndsmannen Dietrich Bonhoeffer när han läser Jeremia 45. Då hette krisen krig. Nu heter den pandemi. I bibeltexten kan vi läsa om hur mycket av det vi byggt upp snabbt kan rivas ned igen. Kanske ska vi inte bekymra oss för mycket om vad som kommer sen tänker jag. Med Jeremia har vi fullt upp ändå. 

Okej, men trots den begränsningen och tröttheten med att försöka få ihop dagen – så närmar vi oss faktiskt påsk. Och berättelsen om påsken slutar inte i ett uppgivet slitigt stillestånd. Påsken bekräftar att Gud delar människans lidande, ja. Och tack och lov för det! Men påsken rymmer också något nytt. Inför påsken kan vi påminna oss om att Gud i Jesus Kristus delar människans brustna livsvillkor. Och det vill jag höra om just precis nu. Det räcker. Jag behöver egentligen inte mer än så. Nu. Men sedan vet jag ju att påskberättelsen fortsätter. ”Vad ljus över griften” kommer sjungas och vi kan ana att ljuset från Kristus också i år kommer möta oss. Detta världens ljus – kommer belysa våra livsvillkor som vi just nu lever under på ett nytt sätt. Det är väl ändå något som inger hopp om ett liv efter pandemin.

Anders Jonåker