”Var inte rädda.”

Så står de där igen, svart på vitt, de omöjliga orden. Jag har läst dem många gånger förr. Jag känner också igen hur jag själv yttrat dem, iklädd lucialinne och glitter, i något av julspelen i barndomens missionshus. Då när jag spelade ängel. Och jag har instruerat andra att säga dem, som ledare i söndagsskolan och som förälder till änglaskådespelare.

Omöjligt. Det är vad det är. Att inte vara rädd. Det vet säkert änglarna också. Ändå envisas de med att upprepa budskapet. Till herdar, blivande föräldrar – och kanske till oss? Klart är att orden riktas till dem som faktiskt är rädda. De är inte ett krav på att stänga av känslor, utan en bekräftelse: jag ser att du är rädd. Insikten att jag inte är helt ensam, bortglömd, med min rädsla avväpnar den dess skarpaste vapen.

”Jag bär bud till er om en stor glädje.”
Innebörden av att en Frälsare fötts åt oss – att Gud blivit människa – kan beskrivas och förklaras på så många sätt. Samtidigt som betydelsen är omöjlig att fånga i ord. Den kan besjungas, målas, utläggas, spelas i julspel, gestaltas i julkrubbor och gömmas i hjärtan. Ändå har vi inte omfattat allt.

Men ett sätt att beskriva glädjebudskapet är: Du är inte ensam. Aldrig. Så även om du är rädd – var inte rädd.

Jenny Dobers