Varför konsensus?

Den 7 december var sedan länge inbokad i min kalender. Equmeniakyrkan har beslutat att på allvar pröva konsensusmetoder för sitt beslutsfattande. Det låter bra, men ärligt talat tycker jag att det verkar krångligt och jag har svårt att förstå hur det egentligen ska gå till. Så, en heldag med en expert på konsensusmetoder verkade lovande. Från och med den 7 december skulle jag sedan kunna svara på alla frågor om vad konsensusmetoder innebär. Det var min plan.

Katalina Tahaafe Williams, med bakgrund i United Church in Australia, nu anställd i Kyrkornas världsråd, hade kommit till oss för att hålla i dagen. Sedan barnsben i kyrkan i Australien har hon erfarenhet av konsensusmetoder och är expert på detta inom Kyrkornas världsråd. Enligt henne har konsenusmetoder räddat livet på hennes samfund. Så, vid dagens start satt jag beredd med anteckningsmaterial och väntade på att föreläsningen skulle börja. Men föreläsningsdelen dröjde. För att vara korrekt: den uteblev. Istället ägnade vi dagen åt att samtala under Katalinas ledning. Och jag konstaterade mycket förundrad när dagen var slut att jag var nöjd – och berörd. Jo, sedan den 7 december vet jag lite mer om hur beslutsvägarna när man använder konsensusmetoder går till. Men framför allt förstår jag mer om varför. Varför konsensusmetoder är angelägna.

Den första och största frågan vi måste ställa oss, enligt Tahaafe Williams, är vad det innebär för oss att vara Kristi kropp. Vad betyder det i praktiken att vara en gemenskap med olika delar – delar som tycker och är olika. Vi måste utmana oss själva att tro att Kristi kropp kan hålla ihop trots sina olikheter. Konsensusmetoder hjälper oss med frågor som: Hur kan vi fatta beslut på ett sätt så att alla känner att de varit med och blivit lyssnade på i processen fram till beslut? Hur kan vi öva oss i att vara oense på ett respektfullt sätt? Processen underlättas av att vi är beredda på att ställa krav på oss själva som individer, öka vår självmedvetenhet och -disciplin. Metoderna hjälper oss att lyssna också till de annars tysta rösterna. De lär oss inte att vara trevliga, men ärliga. De kommer inte göra att vi blir överens, men att vi visar varandra respekt.

Det senaste året har några av vårt samhälles största utmaningar blivit allt tydligare. Frågan är hur vi, en kyrka som är del av sin samtid, kan möta dem. Jag tänker på den ökande polariseringen, misstron mot ledare, rädslan för nykomlingar, oron att förlora den sociala trygghet vi har. Bakom, över och under alla dessa frågor finns den grundläggande: hur kan demokratin vitaliseras i vår tid? I slutet 1800-talet var våra kyrkliga förfäder med och förändrade ett samhälle, bidrog till att demokratin växte sig starkare. Kanske är det dags igen för oss som kyrka att ge ett betydande bidrag? I så fall måste vi börja med oss själva.

Vi är inte och behöver inte vara överens om ens att just konsensusmetoder är den rätta vägen. Men låt oss ge dem en ärlig chans. För att göra det måste vi tillåta oss att vara nybörjare. Vi kommer att behöva öva. Men vi måste börja i varför.

För övrigt: temat för 2017 års kyrkokonferens, då vi på allvar ska pröva konsensusmetoder, är: Gud gör något nytt.

Jenny Dobers, regional kyrkoledare

• Dela