”Man ska inte vara ondskefixerad.” fick jag höra en gång. Vi som, på gott och lite på ont, är barn av upplysningens sätt att tänka kan ha svårt att tala om ondska. Upplysningen var ett i långa stycken optimistiskt projekt som tänkte att allt blir bra bara vi låter oss styras av förnuftet.
Detta skapar vissa problem för oss när vi närmar oss det kristna evangeliet. Evangeliet talar om frälsning och en frälsare, men hur talar man om detta när man har svårt att tala om den ondska som frälsaren ska frälsa oss från?
Ett problem är att vi ibland blandar ihop frälsningsfrågan med kunskapsfrågan. Att frälsning först och främst handlar om en kunskapsteoretisk fråga. Man blir frälst om man tror att Gud finns. Detta är ett utslag av modernitetens fixering vid just kunskapsfrågan. Man tänker sig att det Bibeln och kristen tro i första hand förmedlar är att Gud finns.
Men Bibeln handlar egentligen om något annat. Gud finns, naturligtvis, men det är liksom en underförstådd självklarhet. Det Bibeln förmedlar, det som var det radikala i den tid då dessa urgamla texter skrevs, var att skapelsens Gud, det vill säga Gud som har gett oss livet, också är frälsningens Gud som räddar oss från det onda.
Jag citerar ofta och gärna det som står i punkt ett i Equmeniakyrkans teologiska grund: ”Skapelsen och frälsningen kommer ur Guds hand och är utflöden av samma gudomliga kärlek.” Att både skapelsen och frälsningen kommer ur Guds hand och uttrycker Guds kärlek är det som var det nya med kristen tro och som är den skillnad som mötet med Jesus Kristus gör i vår värld, det möte som förvandlar mig, dig och världen.
Det var därför Bibeln fick två testamenten, det Gamla och det Nya, och trosbekännelsen fick tre trosartiklar: en om skaparen, en om frälsaren och en om livsförnyaren. Skapelsen är i grunden något fantastiskt som vi ska tacka Gud för. Det var inte en självklarhet i den idévärld som Bibeln formades i, med den tidens hellenistiska tankesätt och dess förakt för den materiella världen.
Det finns en kontinuitet mellan skapelsen och frälsningen, mellan Gamla och Nya testamentet. En brist i vår tid är att vi ofta är främmande för Gamla testamentet och dess idévärld. Det gör att det finns så mycket teologiskt bråte, mycket som vi tycker är konstigt och främmande, som ligger i vägen för oss när vi söker närma oss och förstå Gamla testamentets texter.
Gamla testamentet handlar om våra liv som de är, på gott och ont. Det ger en osminkad och brutalt ärlig bild av våra liv. Om vi kommer under det där lagret av det som vi som upplysningens barn tycker är konstigt och främmande i det Gamla testamentet, skulle vi känna igen oss så mycket i dess berättelser och se att det handlar om våra liv.
Det berättas att någon gång hade någon skrivit ”Jesus är svaret” på en bergsvägg bredvid en svensk väg. Senare hade någon skrivit bredvid denna text: ”Vad var frågan?”. Det är en klok fråga. Det är inte mycket bevänt med ett svar om man inte vet vilken fråga som detta svar besvarar.
Jag tycker detta är en bra bild av Gamla testamentets betydelse för kristen tro. En kristen kyrka som inte har en god förankring i Gamla testamentet blir som en som har ett svar men glömt bort vilken fråga som just det svaret besvarade. För Gamla testamentet ställer en fråga som Nya testamentet besvarar.
Frågan som Gamla testamentet ställer är hur det ska gå med den värld som Gud skapar och som fallit i synd. Nya testamentets svar på denna fråga är: Gud själv blir människa för att rädda världen från det onda och kallar ett folk, Guds kyrka, som ska, i den Heliga Andes kraft, berätta för hela den bebodda världen om att levande och treenig Gud verkar i skapelsen och frälsningen.
