Att se Gud på ryggen

Och Herren talade till Mose ansikte mot ansikte, som en människa talar till en annan.

2 Mos 33:11

Herren sa till Mose: ”Mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva.”

2 Mos 33:20

Andra Mosebokens trettiotredje kapitel är oerhört fascinerande. Det är ett kapitel om hur Gud mötte sitt folk när de vandrade genom öknen från slaveriet till löfteslandet. Att möta Gud är att erfara något som inte går att uttrycka med det mänskliga språket (2 Kor 12:4). Det är därför det som sägs i elfte versen och i den tjugonde i kapitlet verkar motsägelsefullt. Det är charmigt och viktigt att ha med sig när man söker tala om det gudomliga. När vi gör det söker vi tala om ting som mänskliga begrepp och tankar inte kan famna. Guds närvaro mitt ibland sitt folk är ett mysterium. Men vi behöver inte greppa det. Istället får vi vila i det.

Vi är inne i den del av kyrkoåret som handlar om Guds uppenbarelse. Uppenbarelse är ett centralt ord i Bibeln och i kristen teologi. Det är ett ord som bär med sig en viss tvetydighet. Vi kan missa betydelsen av det om vi tänker om det i allt för kunskapsmässiga termer, om vi tänker att Guds uppenbarelse som något som i första hand sker i vårt inre, som något som i första hand förändrar vårt intellekt, hur vi förstår världen. Med en sådan syn på uppenbarelsen blir uppenbarelsebegreppet lätt ett medel för social kontroll och i värsta fall för förtryck där någon hävdar att den har en större tillgång till uppenbarelsen och därför har ett tolkningsföreträde.

Gud ger oss vinkar om hur vi skall tänka genom att påverka vår intuition. Men uppenbarelsen i biblisk mening är i första hand inte något som förvandlar våra intellekt utan den förvandlar hela vår värld, hela vår tillvaron. Gud handlar i skapelsen och frälsningen och därigenom uppenbarar Gud sig. Genom Guds uppenbarelse blir världen annorlunda. Genom den uppenbarelsen blir vi varse att det som djupast sett håller ihop och bär vår tillvaro är kärleken.

Ibland talas det om något som heter ”gudsbevis”. Med detta avses filosofiska argument för att vi skall hålla det för sant att Gud existerar. Dessa är just argument, inte bevis, i den meningen att de skulle vara intellektuellt tvingande, att de skulle göra att vi måste omfatta tron på att Gud finns till.

Jag tror att berättelsen om hur Gud låter Mose se Guds härlighet i Andra Mosebokens trettiotredje kapitel berättar något viktigt om Guds uppenbarelse, nämligen att Gud ger oss precis så mycket uppenbarelse som vi orkar. När Gud låter sin höghet och prakt gå förbi Mose och ropar sitt heliga namn inför honom så skyler Gud Mose med sin hand så att Mose bara ser Gud på ryggen. Mer uppenbarelse än så skulle Mose inte orka med. Att få en starkare förnimmelse än så om Guds styrka och helighet skulle inte en människa orka med.

Gud har mycket noga tänkt ut det så att vi just nu i vår värld inte får en uppenbarelse som är så stark och så tvingande att vi inte kan värja oss inför dem. Detta är ett uttryck för Guds kärlek till och omsorg om oss. Jag älskar en bibelvers i Apostlagärningarnas fjortonde kapitel där det sägs att Gud ger vittnesbörd om att Gud finns, genom allt gott som Gud gör. Från himlen har Gud gett oss regn och skördetider och har mättat oss och fyllt våra hjärtan med glädje (v 17). Allt det goda vi får det får vi djupast sett från Gud. Så uppenbarar Gud sig för oss och förvandlar vår tillvaro till en rymd fylld av gemenskap, mening och kärlek.

/Arne Fritzon, teologisk sekreterare

• Dela