Förhänget brast

Förhänget i templet brast i två delar

Detta hopp är vår själs ankare. Det är tryggt och säkert och når innanför förhänget, dit Jesus öppnade vägen för oss då han blev överstepräst för evigt, en sådan som Melkisedek.

Hebr 6:19f

I de tre första av Nya testamentets evangelier, de som vi kallar synoptikerna, som betyder samsyn, eftersom de i hög grad överensstämmer med varandra, berättas det att när Jesus dog på korset under den fruktansvärda fredagen, brast förhänget i templet i två delar, uppifrån och ända ner.

Det är en fantastisk detalj i evangeliernas passionsberättelser. Det är intressant att det står ”förhänget”, för enligt den litteratur som jag tagit del av fanns det två förhängen i templet i Jerusalem, ett framför det heliga och ytterligare ett framför det allra heligaste. Man har diskuterat vilket av dessa förhängen som texten berättar om, vilket förhänge var det som brast. För mig är inte det en väsentlig fråga.

Enligt evangelierna var det mycket som hände i samband med Jesu död: solen förmörkades, jorden skakade, klippor rämnade, gravarna öppnades med mera. Längre tillbaka kallades detta för järtecken eller omen. Sådana förknippar vi ofta med vidskeplighet.

Vad som verkligen hände där och då och som ger upphov till evangeliernas märkliga rapporter om sådana händelser vet inte jag, men jag tror att det som detta vill berätta för oss är något djupt meningsfullt.

När förhänget i templet brast berättar det om att Jesu död hör samman med den tempelkult som bedrevs i Jerusalems tempel och som har sin grund i Israels lag, Torah, Moseböckerna. Lagens grund ligger i de ord som föregår tio Guds bud, Dekalogen. Där säger Gud: ”Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret” (2 Mos 20:2, 5 Mos 5:6).

Folket skulle hålla den lag som Gud gav dem under vandringen från slaveriet i Egypten för att minnas vem som är befrielsens Gud. Lagens grund är att Gud vill befria oss människor. Det förhänge som brast då Jesus dog den första långfredagen berättar om hur befrielsens Gud kommer oss nära i Jesus Kristus. Han delar alla våra mänskliga villkor, till och med vår död. Då behövs inga förhängen. Vägen till Guds hjärta ligger öppen.

Ankaret är hoppets symbol och hoppet kallas för en av teologins kardinaldygder. De andra är tron och kärleken, inspirerat av kärlekens lov, det vill säga Första Korintierbrevets trettonde kapitel.

När Jesus dog besegrades kaosmakterna, det vill säga alla makter som vill hindra oss från att leva det rika liv som Gud vill ge oss. Kärlekens makt är starkare än allt annat därför att levande och treenig Gud har förenat sig med oss och delat hela vår mänsklighet. Det som såg ut som en förlust blev till en seger. Detta bekräftas i påsknattens mirakel. Men berättelsen om det miraklet är en annan betraktelse.

Arne Fritzson

Arne Fritzson

Teologisk sekreterare

0739-86 16 71

arne.fritzson@equmeniakyrkan.se