Profeten Elia hade gjort något som ytligt sett kan verka vara en religiös dundersuccé på berget Karmel. Ensam hade han mött 450 baalsprofeter där och i en spektakulär handling visat Israels Guds makt och de andra gudarnas ynklighet. Det hela slutade i en brutal avrättning av baalsprofeterna.
Man skulle kunna tro att profeten som fått vara med om att gestalta denna maktdemonstration skulle känna sig framgångsrik och osårbar, men tvärtom: Elia kryper ihop på marken och har sitt ansikte mellan knäna. Våldsamheter är omskakande även för de som går Guds ärenden.
När sedan den politiska makten, som i detta sammanhang utgjordes av drottningen, Isebel, hotar Elia till livet blir han rädd. Han beger sig till rikets sydligaste ort, Beer Sheva, där han lämnar sin betjänt, går ut en dagsfärd i öknen och där önskar han sig döden. Profeten är deprimerad.
Vila och mat är viktigt för den som är deprimerad och det får Elia genom ett änglabesök och profeten får kraft att gå i fyrtio dagar och i fyrtio nätter de drygt fyrtio milen till Guds berg, Horeb. Vid samma berg hade Mose varit vid två tillfällen som vi känner till, dels då Gud kallade honom genom att visa sig för honom i en brinnande buske, dels när Gud gav folket lagen och instiftade Sinaiförbundet mellan sig och Israels folk.
Den senare händelsen sker med mycket och stor dramatik. Gud stiger ner på berget under spektakulära former, folket hör Guds röst när Gud talar till Mose, de får de tio budorden och då de blir otåliga, därför att Mose tycks ha försvunnit, låter de tillverka en guldkalv som de tillber som deras gud. Denna händelse leder till mer brutalitet än berättelsen om baalsprofeterna på berget Karmel. Mose slår sönder de första stentavlorna, men får nya tavlor av Gud.
Både Elia och Mose var vid berget Horeb och i Nya testamentet stiger de ned på ett annat berg och där möter de Jesus som inför ögonen på tre av sina lärjungar, Petrus och bröderna Jakob och Johannes, förvandlas: hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset och de tre lärjungarna får, liksom folket vid berget Horeb, höra Guds röst.
Där, på förklaringsberget, vill lärjungarna vara kvar. Petrus vill bygga hyddor åt Jesus, Mose och Elia. Men på förklaringsberget kan man inte stanna och på vägen ned förbjuder Jesus lärjungarna att berätta om sin spektakulära upplevelse förrän Människosonen har uppstått från de döda. Vid bergets fot väntar den konfliktfyllda verkligheten på dem, gestaltad i en far som tagit med sin son som plågas av tillvarons ondska.
Berg kan bjuda på spektakulära upplevelser liksom erfarenheter av Guds närvaro kan vara dramatiska som dessa bibliska berättelser om skeenden på berg vittnar om. Men det är inte i det dramatiska som Gud förvandlar världen. När Elia var vid berget Horeb mötte han inte Gud i en storm, i ett jordskalv eller i eld, utan i en stilla susning. Det är i det stilla som Elia får kraften att utföra Guds uppdrag.
Gud besegrar inte ondskan genom effektfulla och uppskakande uppenbarelser, utan genom att lida och dö på ett kors vid en soptipp i utkanten av en stad i det stora Romarrikets periferi. I det lilla, i den stilla susningen, blir Jesus vetekornet som faller i jorden och dör och så, bara så, kan det ge rik skörd.
Liksom Mose var fyrtio dagar på berget Horeb och Elia gick i fyrtio dagar och i nätter till samma berg, får vi under fastans fyrtio dagar närma oss Guds outgrundlighet och det stora mysteriet som är Guds kärlek och Guds förvandlande närvaro.
