Psalm 119 – 176 verser, 22 avsnitt och alfabetisk akrobatik
Publicerat 15 maj, 2026
Hur känner du inför Psaltaren 119? Är den så lång att du drar dig för att läsa den eller är längden något som drar dig in i texten, med dess poetiska språk? Blir du fascinerad av att det bara kommer mera och mera och ännu mera. Jag har mött bibelläsare som har gett uttryck för båda hållningarna.
När man läser den psalmen slås man av att den är uppdelad i 22 avsnitt som var och ett omfattar 8 verser och psalmen innehåller sålunda 22 gånger 8, 176, verser. Att antalet avsnitt är 22 är ingen slump. Det är lika många som antalet bokstäver i det hebreiska alfabetet.
Att titta på psalmen i den hebreiska grundtexten är en upplevelse, även för oss som inte kan skryta med djupa kunskaper i det Gamla testamentets grundspråk, därför att varje rad inom varje avsnitt börjar på samma bokstav, och avsnitten är ordnade i bokstavsordning utifrån det hebreiska alfabetet.
Det vill säga alla verser i avsnitt 1, verserna 1–8, börjar på den första bokstaven, alef, och i det andra avsnittet, 9–16, börjar de på den andra bokstaven, bet, och så vidare. Det är alltså en avancerad form av allitteration eller bokstavsrim. Jag tycker att man kan kalla det för en alfabetisk akrobatik. Detta är naturligtvis omöjligt att spegla i en översättning.
Psalmen är en kärleksförklaring till Guds ord, att Gud talar till sitt folk, vilket Gud gjorde framför allt i lagen, Israels Torah, som vi finner i de fem Moseböckerna. Ibland kan vi i västerländsk teologi undervisas om att lagen var en börda som Gud lagt på Israel, sitt förbundsfolk, som Nya testamentet befriar oss ifrån. Detta är en skruvad och inte särskild rättvis bibelläsning.
Ta bara vers 97 i Psaltaren 119 som ett exempel: ”Vad jag älskar din lag! Jag begrundar den dagen lång.” För det gamla förbundets folk, Israel, var lagen en källa till glädje, stolthet och tacksamhet. Lagen var Guds gåva till folket som uttryck för Guds alldeles speciella kärlek till sitt egendomsfolk.
Lagen var ett av tecknen för det förbund som Gud ingick med folket vid Guds berg, Horeb eller Sinai berg, då man genom Mose fick ta emot stentavlorna med de tio orden, tio Guds bud. Det är lätt att se dessa bud som några allmänna ordningsregler som något som en sträng förälder kommer med. Men då ska man minnas hur buden börjar: ”Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret” (2 Mos 20:2).
Budens och hela lagens grund är vad Gud har gjort för folket: fört dem ut ur Egypten, ut ur träldomshuset. En av lagens uppgifter var att hjälpa folket att komma ihåg att det är HERREN, Israels Gud, JAHVE, som är befrielsens Gud.
Den 119:e psalmen i Psaltaren är en hyllning till lagen på många sätt. Det är den dels genom sitt innehåll, där den uttrycker folkets tacksamhet och kärlek till Gud för den gåva som lagen utgör, dels är den det också genom sin form som är en hyllning till språket och det alfabetet som är det medium som Gud meddelar sig med genom att teckna ned de tio budorden på de stentavlor som han gav folket då förbundet slöts vid Sinai berg.
Psaltarens 119:e psalm är i det närmaste ett vulkaniskt utbrott av glädje för att Gud, i sin kärlek och nåd till oss människor, meddelar sig till oss på olika sätt, genom skapelsen, genom sitt ord, Bibeln, och framförallt genom Ordet, Jesus Kristus, som är det djupaste uttrycket för att Gud vill leva med oss och dela våra livsvillkor.
