Det är inte Gud som har gjort döden, han gläder sig inte åt att liv släcks. Nej, till att leva skapade han allt.
Vish 12:1
När vi människor får bud om att en nära anhörig har gått bort så går vi ofta in i en fas av chock. Det innebär ofta att man får liksom ett filter mellan sig själv och övriga tillvaron. Man känner sig som om man inte är riktigt närvarande.
Detta är en försvarsmekanism som själen tar till i sådana chockartade tillstånd. Det är något fantastiskt med att vi som människor har tillgång till sådana försvar. De är ofta helt nödvändiga för att vi ska stå ut och överleva under perioder när vi lever med extrem psykologisk press.
En nära anhörigs död är många gånger en så oerhört omvandlande upplevelse att det tar en tid att ta in den. Även om vi intellektuellt förstår vad ett dödsfall innebär, så behöver vi tid för att känslomässigt kunna ta in vidden av vad sådana förluster betyder för våra liv.
Det är som en identitetskris. Vi behöver förstå vilka vi själva är utan den nära anhöriga i livet och hur vi skall tänka om den som har gått bort. Vilket förhållande får vi till denne, nu när hen är död.
Dessa känslomässiga motstånd mot att ta in hela betydelsen av en bortgång kan vi se som en protest mot dödens verklighet. Även om döden kanske är det mest självklara i våra liv, vi ska alla dö, så är des betydelse så omvälvande att vi har svårt att känslomässigt acceptera dess realitet.
Denna känslomässiga protest mot dödens verklighet, mot att den är så obarmhärtigt definitiv, är evangelisk. Jesus säger om sig själv att han är vägen, sanningen och livet (Joh 14:6) och att han är uppståndelsen och livet (Joh 11:25). Han säger också att han har kommit för att ge liv, liv i överflöd (Joh 10:10).
Liv är nyckelordet i dessa Jesusord från Johannesevangeliet. Livet är något gott, en gåva från Gud. Gud vill liv, inte död, Det är gott att leva och det högsta goda man kan få är evigt liv. Livet är inte en tom behållare som får mening beroende på vilket innehåll det fylls med. Livet i sig är värdefullt. Det är en gåva från Gud att bara finnas till. När livet känns gott, då är det på riktigt och då kan vi säga till varandra: ”Det här, det är livet!”
Livet i sig är något att leva för, hävdar kristen tro. Skapelsen är ett utflöde av Guds kärlek. Så är det därför att Gud är kärlek (1 Joh4:8), kärleken vill finnas i relationer och relationer förutsätter liv. Vi är skapade för att leva det rika livet, det överflödsliv som Gud i sin kärlek vill ge oss.
