Jullovet är till ända och i måndags började skolan. Jullovet fylldes av ledighet, släkt, vänner och mangos.
När nyår närmande sig åkte vi till Guayaquil för några dagars ledighet, staden på kusten där Daniel är uppväxt.
Guayaquil är en våldsdrabbad stad, en väldigt vacker stad som tyvärr påverkats mycket av droghandeln. Det är karteller från olika länder i Latinamerika och även från Europa som slåss om gatorna. Detta är något som påverkat staden och hela kusten oerhört och som ger ringar på vattnet för annan kriminalitet. Vi märker på människorna i staden att de är spända och rädslan för att sätta sig i fel taxi, bli bortrövad, vara på fel plats vid fel tillfälle eller bli rånad är påtaglig. Vi valde denna gången bort olika aktiviteter som vi förut kunnat göra utan problem, olika parker som man numera inte ska gå till på grund av det osäkra läget. Det är jobbigt att leva så och det märks på människorna – en ständig press och en ständig blick över axeln.
Trots allt detta hade vi en fin vecka, om än med mer försiktighet än tidigare. Det var fint att träffa vänner vi inte sett på länge och se barnens relation med släkten fördjupas. Daniels mammas fruktträd är helt fullt med mango och varje morgon gick barnen ut för att plocka in mangon som fallit ner på marken under natten. Oftast tog de in 4-5 stycken som vi åt under dagen. Så otroligt lyxigt!
Tillbaka i El Chaco kunde vi sänka axlarna. Här är det lugnt och tryggt. Oroligheterna har inte kommit hit och kommer antagligen inte heller. Det är kusten som är värst drabbad eftersom det är därifrån fartygen med droger sänds vidare ut i världen. Ibland drömmer jag om att efterfrågan skulle upphöra, så att detta våldsdrabbade land kunde få sinnesro – den sinnesro som många som använder droger paradoxalt nog säger sig söka.
