En gång i tiden skrev jag textkommentarer om den kommande söndagens bibeltexter i tidningen Sändaren. Det var en rolig uppgift som ledde till intressanta kontakter med några av tidningens läsare.
För ganska många år sedan skrev jag en kommentar inför bönsöndagen som i år infaller den här veckan. Min textkommentar möttes av en invändning på tidningens debattsidor. En läsare tyckte att jag skrev att bön förutsätter tro. Men min tanke var snarare den motsatta: tro förutsätter bön.
”Som du ber tror du”, låter ett gammalt klokt talesätt. Jag tänker att det talesättet säger något mycket viktigt. Det är i vår bön som vår tro prövas. Den som har en hög bekännelse men aldrig möter Gud i bön är mindre troende än den som är osäker på vad man tror men bedjande söker Gud för att någon kanske hör.
Det är därför orden i Matteusevangeliets sjätte kapitel om att be i det fördolda och inte göra det för att visa omgivningen sin egen fromhet är så viktiga. Ett friskt böneliv har alltid sin rot i den bedjandes ensamhet med Gud.
Ibland pratar vi om ortodoxi, och menar ”den rätta läran”, även om det egentligen betyder ”den rätta äran”. Vi talar även om ortopraxi, ”den rätta handlingen”. Kanske behöver vi ett nytt latinskt begrepp, ortoorandi: ”den rätta bönen”. Jag ber latinkunniga om ursäkt, om detta är språkligt galet.
Jesus säger: ”Den som kommer till mig ska jag inte visa bort” (Joh 6:37). Jag tänker att en uppriktig längtan eller önskan efter en tro är en tro. För om man vill att tron ska vara sann tänker jag att denna vilja är ett embryo till tro.
Om vi tänker att tro är en fast kunskapsteoretisk övertygelse, då är det klart att den tvivlande tron inte platsar. Men kristen tro handlar mer om vilja och längtan. Om du längtar efter att du inte ska vara ensam i ditt inre bönerum, utan längtar efter att den ska vara fylld av den kärleksfulla närvaro som vi kallar Gud, då vill levande och treenig Gud möta dig. Gud frågar inte i första hand om din bekännelse, utan om din kärlek och din längtan.
Tron är gemenskap och relation. Det är därför kristen tro inte i första hand gestaltas i bekännelser och yttre manifestationer av tro, utan i hjärtats dolda liv med Gud. Och hur just du har det med Gud, det vet bara du och Gud.
Så kanske skulle den fråga som var lackmustestet för om någon har en kristen tro inte vara ”Tror du på Gud?”, utan ”Ber du till Gud?”. Vi kanske behöver börja tänka att dessa frågor innerst inne är samma fråga, eller, i alla fall så ligger de frågorna mycket nära varandra.
Kristen tro handlar om kärlek och gemenskap. Det är något intimt och sårbart. Det kan yttra sig i klara manifestationer inför sig själv, inför andra och inför Gud. Men om någon har en tro är inget som prövas på sätt som kan användas för social kontroll eller som punkter som ska prickas av på ett testprotokoll. Det prövas i var och ens hjärtas närhet till Guds hjärta. Denna närhet omges av en distans och en integritet som måste respekteras. Vem som ska veta vad som pågår i detta jagets innersta rum ska bara avgöras av en själv. Det är ett oerhört övergrepp om denna gräns inte respekteras.
