Det finns två bibeltexter som jag tycker hör ihop. Det är Psaltaren 139:11f och Matteusevangeliet 6:23b. Dessa bibeltexter står i olika bibelböcker, till och med i olika testamenten, och finns i helt olika sammanhang. Ändå kan jag inte låta bli att läsa ihop dem. När jag läser den ena av dem tänker jag alltid på den andra. Dessa bibeltexter har samma bildspråk fast de är varandras raka motsatser. I det ena fallet blir mörkret ljus, i det andra blir ljuset mörker.
Dessa bilder är dramatiska. De illustrerar hur olika tillvaron kan vara med eller utan Guds närvaro. Dessa texter gestaltar två diametrala motsatser av hur våra liv kan vara. För det mesta finns våra liv någonstans mellan dessa ytterligheter.
I texten i Matteusevangeliet ställer Jesus frågan om själva ljuset inom oss är mörker, hur djupt blir inte mörkret? Den frågan öppnar existentiella bråddjup inom oss. Ett ljus som är mörkt är ett djupt mörker.
Det visar det stora allvaret i ondskans och syndens verklighet i våra liv. Det onda och det destruktiva kan så helt förvandla våra inre varelser att det som skulle vara det som lyser upp våra inre liv blir dess raka motsats. När det som skulle vara ljuset inom oss blir mörker, då tappar vi förmågan att orientera oss i tillvaron.
Naturvetenskapen lär oss att mörkret i sig inte finns. Mörker är bara frånvaron av ljus. Ändå är mörkrets realitet i vår tillvaro både stor och dramatisk. Den förvandlar hela vårt livssammanhang. Ljuset är det som ger oss tillgång till världen. Det gör att vår tillvaro har fler än två dimensioner.
Jag har lärt mig mycket om ljusets betydelse i våra liv genom att läsa texter av den australiensiske teologen John Hull som verkade i Storbritannien och som under huvuddelen av sitt liv var blind. I flera böcker har han beskrivit för oss som ser hur tillvaron kan te sig för den som saknar syn.
Det är en fascinerande läsning som beskriver tillvaron utan ljus. Den berättar för oss om den svåra gränsen mellan att tala om förlusterna av ett sinne, i det här fallet synen, på ett sätt som respekterar integriteten både hos de som har syn och de som saknar det sinnet.
För många är mörkret något skrämmande. Vi talar om att vara mörkrädda. I mörkret kan det finnas något som vi inte ser, något okänt och obehagligt, och som vi därför inte vet hur vi ska förhålla ost till. Vårt inre ljus, det ljus som finns i vår inre människa, ska ge oss tillgång till vår personlighets alla resurser. Om ljuset inom oss inte är ljus utan mörker, då famlar vi i blindo.
Jesus säger: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus” (Joh 8:12). Han är vår frälsare som vill hjälpa oss att leva. Han vill tända ljuset i våra liv så att vi ser att i den här tillvaron är vi inte ensamma och övergivna. Tvärtom är vi omgivna av Guds kärlek. Det läser vi också om i Psaltaren 139 där Psalmisten säger till Gud:
Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand (v. 5).
