”Karlar, det är mitt liv, det se”, sa pigan Malin, spelad av Monica Zetterlund, i den omåttligt folkkära TV-serien Söderkåkar från 1970. Det finns något charmigt med den repliken för den säger något om livet.
När vi mår riktigt bra kan vi säga till varandra att ”det här är livet” och människor som har det jobbigt kan säga att det här livet som de lever är inget riktigt liv.
Dessa vardagsspråkliga språkbruk uttrycker, i all sin enkelhet, en teologisk tanke som jag skulle kalla för kristen skapelsetro, nämligen att livet i sig är gott. Livet är ingen tom behållare som blir gott och meningsfullt bara om vi fyller det ett med gott innehåll. Det är en gåva att bara finnas till. Livet i sig är en välsignelse.
Jesus säger: ”Jag är vägen, sanningen och livet” (Joh 14:6). Att möta Jesus är att möta den gudomliga kärlek som är livets källa. I hans gemenskap blir livet på riktigt. Inte för att vi som kristna är lovade evig lycka och ständig framgång, utan för att vi har ett löfte om att en gång, i en eskatologisk framtid, en framtid bortom tid och rum, får vi leva det eviga livet i Guds kärlek.
Vidare säger Jesus i samma vers: ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig”. Detta är, tillsammans med Apostlagärningarna 4:12, de två bibelverser, som ofta nämns som grund för det vi kallar kristen exklusivism, det vill säga tron att bara kristen tro kan rädda människor undan all ondska.
Kristen tro känner bara en väg till befrielse och det är den gudomliga kärlek som finns i Jesus Kristus. Om Gud känner andra vägar vet vi inte. Guds möjligheter är outtömliga. Ofta tänker vi att det enda sättet att ta emot Guds kärlek är att genomgå en pånyttfödelse i ett pietistiskt grundmönster. Jag har svårt att se att Guds möjligheter att nå människor med sin kärlek, skulle vara så begränsad.
Gud tvingar sig inte på någon utan Gud vill ha en kärleksrelation med oss och en kärleksrelation kan bara finnas om båda parter är där av fri vilja. Vi måste ha möjlighet att tacka nej. Om det inte är så är vi inte människor, utan biologiska robotar som är förprogrammerade till något.
Att älska är att ha kärlekens livshållning till livet. Det är att ge livsutrymme åt den man älskar. Därför säger Jesus i Johannesevangeliets fjortonde kapitel att han går bort för att bereda plats för sina lärjungar, för oss som vill finnas i hans kärlek.
Så inbjuds vi i Kristus att ha en kärlekens livshållning till allt levande, till och med till våra fiender (Matt 5:44). Den inbjudan får vi därför att vi tror att livet har i Jesus Kristus besegrat döden.
Den kristna påsktron får alltid bära våra liv, men gör det på ett särskilt sätt just nu, när vi lever i påsktiden och låter våra liv på ett speciellt sätt färgas av påskropets gränslösa glädje: ”Kristus är sannerligen uppstånden ifrån de döda!”
