Jesus säger: Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra.
Joh 15:17
Känslor kan inte kommenderas fram. Man känner det man känner. Det vet Jesus. När han befaller sina lärjungar att de ska älska varandra så handlar det inte om att vi ska få fram några romantiska känslor för alla medkristna. Den kärlek som Jesus talar om är något mycket mer sakligt och handfast.
Kärlek är, liksom de två andra teologiska kardinaldygderna, tro och hopp, i första hand en fråga om vilja eller kanske snarare en viljeinriktning. Det är väl en sak att älska sin syskon i tron, men Jesus säger även åt oss att vi ska älska våra fiender.
Jag tror att det handlar om att se alla människor som någon som Gud har skapat, som Jesus har dött för och som Gud älskar och vill föra till frälsning. Att önska att alla människor omsluts av Guds omsorg är att ha en evangelisk hållning till sina medmänniskor. Vi ska tänka på vad som är riktigt för alla människor (Rom 12:17).
Att öva sig i att älska sina medmänniskor är ett sätt att växa i tro, att komma närmare Gud. Som jag har skrivit så många gånger i mina fredagstankar är tro inte i första hand ett kunskapsteoretiskt försanthållande, att man håller Guds existens för sann, utan det är en relation med levande och treenig Gud och relationer förändras. De är dynamiska.
Så att växa i tro är inte att man får en starkare trosövertygelse om att Gud finns, utan att man får en djupare relation till Gud, att vår gemenskap med Gud fördjupas.
Hela vår tillvaro, Guds skapelse, är indragen i en läkedomsprocess. Den blev sårad i och med ondskans och syndens inträdde i världen. Det vi kallar syndafallet. Gud började sitt agerande mot synden och ondskan på en gång. Efter syndafallet ger han människorna kläder, han sätter ett märke på Kain, den förste brodermördaren, för att bromsa hämndens spiral, han instruerar Noa att byggas en ark som räddar undan syndafloden med mera.
Guds stora drag för att befria skapelsen från det onda gör Gud med början i Första Mosebokens tolfte kapitlet då Gud säger till Abram, som senare fick namnet Abraham, att lämna sitt land, sin släkt och sitt hem och börja leva som nomad. Denna gudshandling pågår ända fram till Uppenbarelsebokens tjugonde kapitel då djävulen kastas i sjön av eld och svavel.
I mitten av denna räcka av händelser finns Jesus Kristus och framför allt hans kors och graven som lämnades tom på påskdagens morgon. Där vänder hela frälsningshistorien. Efter det blir kampen mellan godheten och ondskan som en match där ena laget leder överlägset strax före slutsignalen, om denna enkla metafor tillåts. Matchen är inte slut, men vi vet ändå vem som kommer avgå med segern. Det är inte längre spännande ur den aspekten.
Att ha en kristen tro är att kunna tolka sitt eget och hela världens liv i ljuset av den berättelsen. Vi får tro att den kraft som räddar världen undan det onda också räddar var och en av oss personligen. Det blir en kraft som förvandlar mig, dig och hela världen.
Genom denna process blir vi mera lika Gud. Vi blir mer mänskliga, mera de Guds avbilder som vi skapades för att vara. Jesus är den osynlige Gudens avbild (Kol 1:15) och när vår tro växer genom helgelsens process, när vi lever i efterföljelse och lärjungaskap, då förvandlas vi alltmer till den gudslikhet som vi en gång ska bli, då Gud blir allt, överallt (1 Kor 15:28).
Att leva i helgelse är att låta Gud verka i oss och förvandla oss. Vi behöver just låta Gud göra det. Vi är människor och inte biologiska robotar. Gud vill leva i en kärleksfull relation till oss. I en relation finns alltid minst två subjekt. Gud har en så stor omsorg om oss att Gud inte tvingar sig på oss. Som det står i Uppenbarelseboken:
Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig (3:20).
Gud bultar på vår hjärtas dörr, men det är vi som bestämmer om vi ska öppna den.
