Maria var namnet på flera kvinnor som fanns kring Jesus. En av dem kom från byn Magdala. Jesus hade drivit ut sju demoner ur henne. Av någon anledning har man i kristen tradition börjat kalla henne Maria Magdalena, något hon aldrig heter i Bibeln, och blandat ihop henne med kvinnan som smörjer Jesu fötter i Simon fariséns hus i Lukasevangeliets sjunde kapitel. Detta har gjort att man ibland tänker sig Maria från Magdala som en före detta prostituerad som söker sig till Jesus. En som har haft så många män förut på väldigt många sätt som det sjungs i den svenska översättningen av den fantastiska musikalen Jesus Christ Superstar.
Jag tycker att det är orättvist mot Maria från Magdala. Men det finns något lockande i att tänka på att en kvinna som levt nära Jesus har en sådan bakgrund. Dessa spekulationer säger inget om den Maria från Magdala vi möter i Nya testamentet, men desto mer om dem som gör dessa spekulationer. Det vi vet om henne är att hon var en av kvinnorna som hjälpte Jesusrörelsen med sina tillgångar. Kanske var hon en förmögen änka.
I johannesevangeliet har hon en central roll i det tjugonde kapitlet, som berättar om Jesu uppståndelse från de döda. Hon söker sig till graven och upptäcker att stenen som täckte gravens ingång var borta. Hon berättar det för Petrus och den andre lärjungen som söker sig till graven och finner den tom.
Senare gråter Maria utifrån graven och hon får två gånger frågan om varför hon gråter, en gång från två änglar inifrån graven och en gång från en man som står bakom henne och som hon tror är trädgårdsvakten. Men när mannen säger hennes namn så vänder hon på sig och får den stora överraskningen: Hon möter Jesus. Han har uppstått. Jesus lever! Hon får uppgiften att gå och berätta det för lärjungarna, Jesu bröder, som det står i texten. Kyrkofadern Augustinus skrev att Maria från Magdala blev apostlarnas apostel, den som fick berätta den stora nyheten för apostlarna, nyheten som förändrade allt: Jesus har uppstått från de döda.
Det finns något oerhört gripande i berättelsen om Marias möte med den uppståndne utanför graven. I det att hon hör sitt namn visar Jesus att den relation som de haft före hans lidande, död och begravning hade en fortsättning även efter den oerhörda besvikelsen. Jesus berättar att han skall stiga upp till sin Fader.
Men Fadern är inte bara Jesu Gud och Fader utan er, Jesu vänners, Gud och Fader, säger Jesus. Uppståndelsen skapar en gemenskap mellan Gud och människor som är starkare en till och med döden. Vi inbjuds till att vara delar av den kärleksfulla gemenskap som är gemenskapen av levande och treenig Gud. Liksom Maria blir vi inbjuda genom att Gud nämner oss vid namn. Den inbjudan vi får är personlig. Gud känner våra namn. Gud är både hela kosmos Gud, väldig och obegriplig, men också vår personlige förälder, någon som vi kan ha en nära och familjär relation till.
”Slutet gott, allting gott” lyder ett talesätt. Det är en klyscha, men klyschor blir just klyschor av en anledning. Det ligger ofta något i dem. Om döden inte är slutet på våra liv så får de en helt annan innebörd än det skulle ha annars. Om döden inte är våra livs slut utan är övergången till det eviga livet så betyder det att vi som dör i Jesus Kristus skall leva om vi än dör (Joh 11:25). Då förvandlas våra liv och vi behöver inte sörja på det sätt som de som saknar hopp sörjer.
Jag tror att Gud är kärlek och kärlek är Gud. Jag tror att livet kommer ur, omfattas av och sammanfattas i Gud, kärleken. Det som står emot kärleken, fördärvsmakterna synden, döden och djävulen, är fruktansvärda, men jag tror att de är väldigt små i förhållande till kärleken. Ondskans tid är begränsad. Kärlekens tid är evig och i förhållande till evigheten är varje tid som är begränsad oändligt kort.
