I Johannesevangeliets tjugonde kapitel, där Jesus möter sina lärjungar för första gången efter sin uppståndelse ifrån de döda, är en text som på många sätt har en formerande betydelse för den kristna kyrkan. Jesus önskar lärjungarna frid och sänder dem som han själv är sänd av Fadern. Därefter andas han på dem och säger till dem att de skall ta emot helig Ande. Sen säger han ytterligare något till sina lärjungar, något som kan förefalla märkligt. Han säger: Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden” (Joh 20:23).
Detta kan jämföras med det Jesus säger till Petrus i Matteusevangeliets sextonde kapitel, vers 19, där Petrus får nycklarna till himmelriket och makt att binda och lösa som skall gälla både på jorden och i himlen. Vad denna nyckelmakt betyder är omtvistat. Det viktiga att säga är att kyrkan har fått en makt att förlåta, att lösa någon från deras synder och den skuld som häftar vid dem.
I många kyrkor har man en syndabekännelse och en avlösning, en tillsägelse av förlåtelsens ord, i sina liturgier. Ofta har man det i gudstjänstens inledning, särskild i samband med gudstjänster med nattvard. Att det sker i början av gudstjänsten är betydelsefullt. Jag brukar jämföra det med att är man hemma hos någon man har något otalt med är det oftast bra att reda ut det på en gång i början av samvaron så ligger det inte kvar som något som stör.
Förlåtelse kan vara mäktigt. Att relationer som har trasats sönder av att någon har gjort något dumt helas och upprättas är ofta en stark befrielse. Förlåtelse förutsätter att den som gjort fel erkänner detta och uppriktigt ångrar det som skett och därigenom visar att man önskar att det som skett aldrig hade hänt och att tillvaron hade varit annorlunda.
Då kan man be den man har felat emot om förlåtelse. Att be om förlåtelse är en förhandling i nutid om något som har skett i dåtid som kan ge en annorlunda framtid. Om den som blir ombedd att ge förlåtelse litar på att den som felat har en uppriktig ånger kan förlåtelse ges. Då kan förtroendefulla relationer byggas upp igen.
Att be om, ge och ta emot förlåtelse är en befrielsehandling. Men för att förlåtelsen skall vara genuin behöver erkännandet av skuld vara uppriktig och fullständig. Den som ger förlåtelsen behöver vara den som drabbats av oförrätten och förlåtelsen måste ges frivilligt utan att man på något sätt pressas att ge förlåtelsen.
Ibland är såren så djupa att man inte förmår att förlåta. Men det som är mänskligt sett omöjligt att förlåta kan Gud förlåta. Guds förlåtelse ersätter inte den mellanmänskliga förlåtelsen. Den är något annat men minst lika viktig därför att den är en del av Guds frälsning, Guds verk för att befria oss undan de konsekvenser som ondskans inträde i världen orsakat. Gud helar oss bland annat genom att ge oss sin förlåtelse. Därför säger profeten Jesaja: ”Ingen i staden skall säga: ’Jag är sjuk’, ty folkets synd är förlåten” (Jes 33:24).
Psalmisten skriver: ” Men hos dig finns förlåtelse, och därför fruktar man dig. Jag väntar på Herren, jag längtar, jag hoppas få höra hans ord. Jag längtar efter Herren mer än väktarna efter morgonen, än väktarna efter morgonen” (Ps 130:4–6).
När vi har gjort fel behöver vi inte dölja eller förneka det inför Gud. Det är förövrigt inte möjligt. Nej, tvärtom är det när vi bekänner våra synder och ber Gud om förlåtelse och om befrielse som Gud fyller våra liv med sin kärleksfulla och befriande närvaro. Då upprättas vi och vi befrias till att gå vidare. Vi får be Gud komma med sin kärleks ljus och uppfylla våra liv. I det ljuset är vi alltid sedda, förlåtna, upprättade och älskade.
