I inledningen av Matteusevangeliets sjätte kapitel, som är en del av Jesu Bergspredikan, talar Jesus om tre andliga praktiker: allmosor, bön och fasta.
Det är ingen slump att Jesus talar om dessa tre praktiker i samma sammanhang för dessa praktiker är nära kopplade till varandra. Dessa tre andliga praktiker är viktiga, rent av nödvändiga, i våra trosliv. Men de kan, trots deras centrala betydelser, korrumperas om de får fel riktning, om de görs för att människor skall se och beundra fromheten hos dem som ber, fastar, ger allmosor eller ägnar sig åt någon annan andlig praktik. Vi skall be i ensamhet i vår kammare, därför att det är i vår ensamhet med Gud som vår tro prövas. All frisk kristen andlighet har sin rot i den troendes ensamhet med levande och treenig Gud.
Vi har nu gått in i en del av kyrkoåret som aktualiserar en av dessa praktiker, fasta. I Bibeln och i människans samlade erfarenhet av att vara människa i Guds värld har fasta alltid varit en viktig väg till att komma närmare livet vilket det betyder Gud för oss som har en gudstro. I det avskalade som fastan utgör blir det tydligare vad som är väsentligt i livet. Vi behöver perioder när vår livsupplevelse, vår känsla för vad det är att vara människa, intensifieras.
Den stora fastan, fastan före långfredag och påskdag, är fyrtio dagar lång. Fyrtio är ett symboliskt tal i Bibeln, vilket jag skrivit om i en tidigare Fredagstanke. Det viktiga att säga om det i detta sammanhang är at fyrtio dagar är en rejäl tid, gott och väl över en månad. Den längden säger något om fastans allvar. Fastan inför påsk är inget man fuskar bort på ett par dagar. Det är en lång tid där man hinner pröva olika tankar. Fastans tid pekar på den tid som kommer efter, den vanliga tiden. Under fastan, då vi genom att avstå söker komma närmare Gud, letar vi efter ett förhållningssätt till Gud, till medmänniskor och till hela skapelsen, kort sagt till hela livet, som vi kan ha genom hela året. Fastan är en andlig praktik som vi tar till oss under särskilda tidsperioder för att möta något som är viktigt för hela livet.
I Equmeniakyrkan har fastan sedan några år tillbaka haft ett särskilt fokus på klimatfrågan och dess allvar för allt som finns i vår världs framtid. Sedan 1800-talet har vi bränt fossilbaserade bränslen, kol, olja, naturgas för att få energi. Detta har nästan varit ett tekniskt mirakel som lett den industriella revolutionen och förvandlat våra liv. Men redan på 1800-talet förstod man att förbränning av dessa ämnen frigjorde koldioxid som ledde till en växthuseffekt. När jag var barn, på 70-talet, kunde man se filmer om det som visade hur kända städer i världen skulle förvandlats av stigande havsnivåer. Men då såg vi det nästan som science-fiction-berättelser som handlade om en avlägsen framtid. På 80-talet började politiker prata om det. Då var det ingen som ifrågasatte detta. Växthuseffekten var lika självklar som tyngdlagen.
Men när fossilbränsleföretagen började se detta som ett hot mot sina vinster så lyckades man så tvivel kring dessa självklarheter och så uppstod klimatförnekelsen. Man lyckades till och med politisera frågan så att det blev ”vänster” att tro på klimathotet och på så sätt framställa det som om att högervridna skulle vara klimatförnekare. Genom att hitta osäkerheter i klimatvetenskapen lyckades man undergräva dess trovärdighet bland dem som önskade att göra det. Detta är en klassisk desinformationsteknik. Men i all vetenskap finns osäkerhet, särskilt gäller det vetenskap som behandlar något så komplext som klimatet.
Men vi behöver se att klimathotet är verkligt och det händer nu, inte i en avlägsen framtid. Vi behöver begränsa jordens uppvärmning till 1,5 grader i medeltal för att den här planeten skall vara dräglig att bo på för alla människor. Då finns det bara en viss mängd koldioxid vi kan släppa ut. Vi i den rikare delen av världen har redan tagit ut betydligt mer än vår andel av detta koldioxidfönster. Nu behöver vi dra tillbaka vår andel av koldioxid som vi släpper ut. Detta behöver göras nu, inte till 2045.
Klimatfrågan kommer att innebära en stor förändring av våra liv, förr eller senare. Om vi inte handlar nu kommer det en gång bli betydligt värre. Vi lever i ett klimatnödläge och detta behöver påverka allt vi gör. Vi kan inte göra ett inköp eller en resa utan att det har en inverkan på klimatet.
I fastan övar vi oss på att avstå. Detta gör vi i Jesu Kristi efterföljd. Han avstod (Fil 2:7) för att befria oss. Han gick bort för att bereda rum åt oss (Joh 14:2). Genom att avstå från det som ger klimatavtryck bereder vi rum för andra. Att klimatfasta är något vi gör för att kunna anta en livsstil som är inom de planetära gränserna. Under klimatfastan prövar vi praktiker vi behöver ha hela tiden för att förvalta den skapelse Gud har gett oss. Genom att resa tecken på hopp för människor som har klimatångest, vittnar vi om den kärlek och befrielse som finns i Jesus Kristus. När vi i Jesu efterföljd avstår från vissa bekvämligheter under fastan, söker vi att ha Jesu Kristi sinnelag.
