Dopet som förenar

Duva dopet bred

”Nu när ni kommer ut i församlingarna ska ni inte undervisa om dopet. Det skapar bara onödiga konflikter.”

Detta lär vara ett råd som missionsföreståndare i Svenska Missionsförbundet gav pastorskandidater som var i slutet på sin pastorsutbildning på väg ut i sin första tjänst i församlingarna. Det var ett råd i all välmening, men det är ändå mycket märkligt. Pastorer skulle inte undervisa om ett av kyrkans två sakrament, eller nådemedel om du föredrar det ordet (fast då finns det fler än två), därför att det var så förknippat med diskussionen om man ska döpa barn i späd ålder.

Frågan om spädbarnsdop är lämpligt eller inte är en viktig fråga som ska behandlas med stort allvar. Men det är tragiskt om det blir den enda fråga som är viktig i relation till dopet. Dopet handlar om så mycket mer än bara det.

Till dig som är döpt: Hur ofta tackar du Gud för ditt dop? Hur ofta funderar du på att du har varit med om det fantastiska att du är döpt i treenig Guds namn och får leva i den nåd som dopet gestaltar. Till dig som inte är döpt: Finns det något som hindrar att du blir det?

Det ekumeniska samtalet om dopet fick en viktig inspiration 1982 då Kyrkornas världsråds kommission för teologi, Faith and Order, presenterade dokumentet Dop, nattvard, ämbete, på engelska BEM. Det är ett viktigt dokument där kyrkorna visade hur mycket de kan säga gemensamt om dopet.

När samtalsdelegationen mellan Equmeniakyrkan och Stockholms Katolska Stift presenterat en rapport om sitt samtal om dopet, Dopet in i Kristus, är det ett bidrag till det ekumeniska samtalet om dopet. Det dokumentet är medvetet inte en upprepning på det som skrevs i BEM. BEM finns ju redan i vårt ekumeniska samtal. Det blir väl mer spännande med något nytt.

När vi har samtalat om dopet I den samtalsdelegationen är det alltid en fråga som vi återkommer till: frågan om vad det betyder att leva i sitt dop. Är det detsamma som att leva som kristen i största allmänhet? I någon mening är det väl så. Samtidigt skulle vi inte se dopets speciella nåd om betydelsen av att leva i sitt dop skulle vara exakt detsamma som att leva som kristen.

I dopet förenas vi med Kristus i hans död, begravning och uppståndelse läser vi i Romarbrevet ock Kolosserbrevet. Därför ligger det en speciell betoning på den del av livet i Kristus som har att göra med försoningen och segern över ondskan som Jesu död och uppståndelse vittnar om. Att leva i sitt dop är att se sitt eget, Guds kyrkas och helas världens liv omsluten av Guds försonande, förvandlande och nyskapande kärlek.

I det ligger tron att alla våra brister och tillkortakommanden, alla nederlag och besvikelser omsluts av kraften från Kristi försoningsgärning. Den kraften förmår vända ont till gott (1 Mos 50:20). Denna Guds förunderliga och livsförvandlande förmåga följer oss i våra liv. I den nåden får vi leva.

Dopet är ett sakrament, en konkret handling som skett i vår tillvaro. Lika konkret som dopets vatten berör vår kropp när vi döps, lika konkret omsluter Guds kärlek våra liv. ”Det som sker i dopet gör oss trygga” sjunger vi i en doppsalm av Svein Ellingsen, översatt till svenska av Britt G. Hallqvist (424 i Psalmer och sånger). Det är ord att ta till sig och meditera över. Så tråkigt att många inte har upptäckt dopets rika teologiska innehåll, därför att frågan om dopsätt och dopålder har skymt denna rikedom.

Arne Fritzson

Arne Fritzson

Teologisk sekreterare

0739-86 16 71

arne.fritzson@equmeniakyrkan.se