I den debatt som just nu rasar om att bränna heliga texter talas det mycket om sluttande plan. Det är många gånger ett relevant etiskt argument, men det är inte oproblematiskt. Jag vill peka på tre faktorer som man skall ta i beaktande när man för fram sådana argument.
För det första är dessa argument konsekvensetiska, det vill säga det är frågan vilka konsekvensers en handling får som avgör om handlingen är god eller inte. Kristen etik bygger på lagen, tio Guds bud, den gyllene regeln, bergspredikan. Kristen etik är i grunden alltid regeletik. Konsekvensetik har som grundsats att livet är för komplext för att man skall kunna formulera regler som är allmänna. Bibeln tror visst att detta är möjligt. Man kan behöva komplettera regeletik med konsekvensetik för att inte bli obarmhärtig. Men kristen etik har sin grund i etiska regler.
För det andra behöver varje handling kunna diskuteras för sig. Att föra fram argument om det sluttande planet är som att säga att den praktik som diskuteras skulle vara OK om det inte öppnade för någon annan praktik. Det sluttande planet behöver ibland tas in i en etisk diskussion men det blir förrädiskt om man där igenom hindras från att diskutera enskilda etiska frågor i sin egen rätt.
För det tredje, och detta är min främsta invändning, så tror jag att all etik egentligen bedrivs på sluttande plan. Det är därför etik är svårt och vi hamnar i etiska dilemman. Vi lurar oss själva om vi inbillar oss att det finns oproblematisk etik som sker på horisontella plan.
Ibland brukar jag tänka mig världen efter syndafallet, vår tillvaro, som en etisk tillvaro efter en jordbävning, där alla plan har hamnat i obalans och vi rör oss överallt på sluttande plan. I en sådan tillvaro är vi alla sårbara och där finns inga viktiga etiska frågor som är enkla att hantera, därför att i sådana frågor finns legitima etiska intressen som står i konflikt till varandra. Etik, när det är på allvar, är aldrig enkelt.
Det är därför helt möjligt att göra ett etiskt ställningstagande utan att man därmed godkänner allt som ligger i tangentens riktning. Man kan vara för att personer av samma kön ingår äktenskap utan att bejaka månggifte. Jag tar detta exempel, som jag själv ser som groteskt, därför att det har framförts på allvar i det svenska offentliga samtalet av aktörer som kallar sig kristna. Etik kan bedrivas på sluttande plan. Det är där etik bedrivs om man frågar mig. Därför kan jag inte se att påståendet att någon praxis skulle leda till ett sluttande plan skulle vara ett tvingande argument i en etisk fråga.
Etiska resonemang skall föras med omsorg och med stor ödmjukhet. Tvärsäkerhet och förenklingar är sällan hjälpsamma i dessa sammanhang. Sådana strategier är mera att se som försvar mot verklighetens komplexitet än som hjälp att hantera tillvarons dilemman. Är det något vi behöver är det empati och medkänsla när vi står inför svåra val. Snabba svar och bestämda uppfattningar skapar för det mesta mer frustration än vägar fram.
Jesus anger två etiska principer som kan förefalla stå i motsättning till varandra. Han säger i bergspredikan, i det femte kapitlet, att han inte kommit för att upphäva lagen utan för att uppfylla den. Därefter skärper han lagen och det femte kapitlet slutar med att han uppmanar sina lärjungar att vara fullkomliga såsom er fader i himlen är fullkomlig. Dessa ord kan förefalla obarmhärtiga. Men Jesus står inte för en etisk slapphet. De etiska krav som ställs på människan förändras inte av Jesus.
I Markusevangeliet 2:27 säger Jesus: ”Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten.” Lagens finns med dess krav på god etik men den finns som en hjälp att leva. Då lagen skapar svårigheter finns en överordnad princip. Laglydnad är inte målet, utan det är medlet. Målet är människors väl och ve. Det är mot det kriteriet laglydnadens relevans skall prövas. Sist och slutligen
handlar det om kärlek. Paulus skriver i Kolosserbrevet: ”Men över allt detta skall ni ha kärleken, det band som ger fullkomlighet (3:14).
