I den del av svensk kristenhet som vi kallar för ”frikyrkan” eller ”frikyrkligheten”, om man är lite mer formell, har vi ibland svårt för vissa ord. Vad menar vi egentligen med ordet ”kyrka”. Ibland använder vi hellre ordet ”församling”.
Med ”kyrka” kan vi ibland avse kyrkrummet, där gudstjänst firas, kyrkbyggnaden eller organisationen som står för den kyrkliga verksamheten. Med kyrkan kan vi tänka både på lokala församlingar eller större organisationer som kan finnas på nationell nivå eller överskrida nationella gränser som till exempel United Methodist Church eller Katolska kyrkan gör.
Jag tillhör dem som ibland tycker att semantik är ett överskattat redskap för att lösa problem och förstå världen. Det är viktigt vilka ord vi använder men ibland tror jag att vi ser för mycket på orden i sig och för lite på den värld som dessa försöker beskriva. Om vi säger kyrka eller församling, är det så viktigt, egentligen? En gång hörde jag någon hävda att utifrån den” sakramentssyn” vi har i Equmeniakyrkan så säger vi inte ”sakrament” utan ”nådemedel”. Jag tyckte det var en liten rolig självmotsägelse.
I Nya testamentet används ordet församling, eller kyrka, i fyra betydelser: alla som samlas i ett hus (till exempel Rom 16:5), alla kristna på en ort (till exempel 1 Kor 1:2), alla kristna i en region (till exempel 2 Kor 1:1) och alla troende i himmel och på jord, den universella församlingen (till exempel Ef 1:22).
I Nya testamentet finns det bara en kyrka, Jesu Kristi kyrka. När man delar upp sig i olika läger, ses det som ett allvarligt misstag och då frågar man om Kristus har blivit delad (1 Kor 1:13). Jag undrar vad det hade sagt om kyrkan idag.
Ibland ser man att församlingar och kyrkor finns med under rubriken ”Religiösa organisationer” i lokala föreningsregister. Det kan man väl förstå att det omgivande samhället ser oss på det sättet, men det speglar inte vår självbild. Vi ser församlingen som en gudagåva, ”a home away from home”, ett hem när vi inte är hemma.
”Vårt hemland är himlen”, står det i Filipperbrevet (3:20). Församlingen är ett hem vi har medan vi är på vår jordiska pilgrimsfärd på väg till vårt hemland, himlen. Här får vi pilgrimmor vila och hämta näring. Det är en viloplats som Gud har gett oss.
Alla kristna på varje ort hör ihop. Därför är det en viktig del av församlingars böneliv att be för andra församlingar och gudstjänstgemenskaper på vår egen ort. Det är de som Gud har kallat att tillsammans med oss vara en kristen närvaro och ett kristet vittnesbörd bland människor som bor och verkar på orten där vi finns. Vi bör också be för kommunpolitiker på den ort där vi bor (1 Tim 2:1–2).
En viktig del i den kallelse som Gud har gett sin församling är just att ha omsorg om sin egen hemort, att se den som en skapelse av Gud och en gåva till oss. Kyrkan är alla döpta och alla kristna på samma ort uttalade Kyrkornas världsråds tredje generalförsamling som hölls i New Dehli 1961.
Det är i lokalekumeniken, i samarbetet mellan lokala kristna församlingar, som grundarbetet för kristen enhet utförs. Några av oss har förmånen att få delta i ekumeniska sammanhang på nationell och på internationell nivå. Det är ett viktigt arbete. Men man missar själva poängen med ekumeniken om man tror att det är framförallt i dessa sammanhang som ekumeniken, det nödvändiga sökandet efter kristen enhet, händer.
