Gud är kärlek

En ljusslinga som bildar formen av ett hjärta

Det finns många ord i Bibeln om hur Gud är. Gud är trefalt helig (Jes 6:3), den Väldige (1 Mos 17:1), svartsjuk (2 Mos 20:5), som ett vårregn som vattnar jorden (Hos 6:3) för att ta några exempel. För mig har alltid det viktigaste av dessa ord varit Första Johannesbrevet 4:8 där det står att Gud är kärlek. Det grekiska ord som Nya testamentet använder för ”kärlek” i detta och andra sammanhang är agape, den oförbehållsamma och självutgivande kärleken.

Det kanske bara Gud som orkar älska så som agapekärleken beskrivs i Nya testamentet. Jag tänker på hur Guds kärlek skildras i Första Korintierbrevets trettonde kapitel: ”Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den” (v. 4–7). Jag har kursiverat ordet ”allt” i detta bibelcitat, för jag tycker just det är så häftigt med Guds kärlek.

Det intressanta med kärlek är att den lever av att de som älskar varandra aktivt väljer varandra. Kärleken lever av att det finns en möjlighet att ställa sig utanför den. Robotar som är programmerade kan inte älska. Kärlek kan aldrig kommenderas. Inte ens en allsmäktig Gud kan tvinga någon annan att den skall älska.

Den som älskar är alltid sårbar därför att en del i kärlekens väsen är att man riskerar att bli försmådd, att inte få kärlek tillbaka. Så när vi läser i Första Johannesbrevet att Gud är kärlek så betyder det också att Gud är sårbar. Man kan inte vara kärlek utan att vara sårbar.

Det är därför Gud räddar världen genom sina sår (Jes 53:5). Gud visar sin allmakt, kärlekens makt, genom att uttömma sig på sin härlighet, anta en tjänares gestalt och bli människa lika mycket, eller kanske rent av mer, än någon annan av oss.

Gud visar sin allmakt när Jesus vilar i krubban som ett nyfött värnlöst barn, när han trött inte orkar gå längre och får be en samarisk kvinna om vatten, när han var hemlös och säger om sig själv att han inte har en plats att vila sitt huvud på, när han bär sitt kors på lidandets väg, när han torteras, lider, dör och blir begraven. Sådan är Guds makt, den oändliga kärlekens makt, som är så annorlunda än hur vi oftast tänker om makt i vår tillvaro.

Men inte ens den makten kan tvinga sig på någon. Gud vill att vi skall leva i en kärleksfull relation med hen och för att vi skall kunna göra det tvingar Gud sig inte på oss. Guds kärlek är ett oändligt hem där vi har frihet att bo, gå och komma som vi sjunger i Anders Frostenssons välkända psalm om Guds kärlek. Så kan allsmäktig och treenig Gud älska oss. Guds kärlek är den kärlek som bär allt, tror allt, hoppas allt och uthärdar allt. Ibland talar vi om trons tre dygder som nämns i slutet av kärlekens lov, i Första Korintierbrevets trettonde kapitel: tron, hoppet och kärleken och störst bland dem är kärleken.

Arne Fritzson

Arne Fritzson

Teologisk sekreterare

0739-86 16 71

arne.fritzson@equmeniakyrkan.se