Guds fred och frid, Guds shalom!
Publicerat 22 maj, 2020
Observera
Denna text publicerades första gången den 22 maj, 2020. Den kan därför innehålla information eller ståndpunkter som är inaktuella. Den finns tillgänglig på hemsidan för arkivändamål.
Just nu saknar många av oss gudstjänster i fysiska rum. Det är så mycket vi saknar: känslan av att sitta i kyrkbänkar med en gudstjänstfirande församling, känna lukten av stearin och medmänniskor, höra orgeln brusa, stämma in i församlingssången och, kanske viktigast av allt för mig, ta emot Herrens heliga nattvard.
Just nu lever många kyrkor och församlingar i en s.k. eukaristisk fasta, d.v.s. att man avstår från att dela nattvardens gåvor under den tid som coronapandemin pågår. Andra kyrkor prövar att fira nattvard i virtuella rum.
Vi befinner oss i en akut krissituation där vi behöver pröva oss fram och då vi behöver en stor fantasi, kreativitet och generositet i hur vi hittar former att räcka evangeliet i denna mycket speciella tid. Det kommer andra tider då vi har tid att långsamt och eftertänksamt pröva vilka praktiker som bär evangeliet i olika tider och sammanhang. Den grundfråga som vi alltid behöver ställa oss när vi formar vår gemenskap i Guds kyrka är på vilka sätt som vi tydligast gestaltar evangeliet, det glada budskapet om Guds kärlek som räcks till oss när Gud handlar i skapelsen och i frälsningen.
En konkret punkt i nattvardens liturgi där det speciella med att vara kyrka i coronapandemins tid framträder särskilt klart är fridshälsningen, det moment efter brödsbrytelsen då vi får önska varandra Guds frid på det sätt som vi är bekväma att göra det. Ofta sker det med ett handslag, ibland med en omfamning eller med en vänlig vikning, nickning eller ett utbyte av blickar och leenden.
De former som innebär fysisk kontakt går inte att förena med det vi just nu kallar social distansering, vilket är ett lite konstigt begrepp. Det handlar inte om att vi håller en social utan en fysisk distans oss emellan som en omsorg om våra medmänniskor, inte minst om de i riskgrupper, om oss själva, om hälso- och sjukvården och om hela vårt samhälle.
På det sättet blir det att vi avhåller oss från fysisk kontakt, ett handslag eller en omfamning, vid fridshälsningen ett uttryck för vad fridshälsningen djupast sätt är: en önskan om allt gott till en medmänniska. Det hebreiska ordet shalom, som finns 209 gånger i Gamla testamentet, betyder fred och frid, men det kan också betyda men det kan också betyda välgång eller välsignelse. Man kan kort och gott säga att shalom betyder allt gott för oss människor. Det grekiska ordet eirene, som finns 88 gånger i Nya testamentet, har en smalare betydelse än hebreiskans shalom, men betyder både fred och frid.
När vi önskar varandra Guds frid och Guds fred i samband med den heliga nattvarden påminner vi oss om att Gud är alla goda gåvors givare. Det är så lätt att vi tänker att Gud bara ger det där lilla extra. Det är något speciellt som visar att Gud griper in i våra liv, men Gud ligger egentligen bakom allt gott vi erfar som människor: varje gång vi vaknar och tycker att vi mår bra, varje gång vi äter eller dricker något som gör oss gott, varje gång en god vän hälsar vänligt på oss och gör oss glada, det är alla exempel på att Gud har omsorg om oss och aktivt bryter in i vår värld och vill ge oss sin fred och sin frid, allt gott, shalom.
I dessa tider kan vi önska varandra Guds frid, och vi kanske bör göra det med extra stort allvar just nu, men utan att vi fysiskt berör varandra. Detta är en omsorg men också en brist därför att det är olika saker. En fridshälsning utan beröring gör något annat med oss än en hälsning med ett handslag eller en omfamning. En fridshälsning med beröring förändrar vår värld på ett annat sätt än en utan.
Nu vänjer vi oss att göra mer på distans och i virtuella rum än vi gjort förr och vi lär oss mer om vad det är att vara människa i Guds värld. Vi prövar nya sätt att vara kyrka och får perspektiv på det former som vi använde i världen precorona. Till den världen kommer vi aldrig tillbaka.
Förhoppningsvis kommer vi någon gång kunna säga till varandra att vi lever i en tid som är postcorona. Då får vi pröva hur vi formar kyrkliga praktiker som bär och gestaltar det kristna evangeliet i den tiden och hur dessa praktiker har blivit annorlunda genom de erfarenheter som coronapandemin har gett poss. Fram till dess får vi önska varandra allt gott, Guds fred och frid, Guds shalom.
